Jonas Fahlman tar time out

Mot bakgrund av det som skett i kölvattnet efter Jonas Falhmans artiklar kring vad Lars "Osten" Bergström sagt eller inte sagt på läktaren under matchen mellan Luleå och Skellefteå känner jag att jag vill ge min syn på saken. Inte min syn på sakfrågan i sig, den är jag knappast kompetent eller insatt nog att yttra mig om, utan snarare min syn på supporterkultur och idrottens ibland alltför stora betydelse i vår vardag.

För det första tycker jag att det är förkastligt hur Jonas Fahlman har behandlats efter sina avslöjanden. Att kasta saker på (och därmed uppsåtligt skada) någon, att hota en person och hans närmaste och att smutskasta honom för att ta  hämnd känns inte förenligt med idrottens grundprinciper. Ska inte idrotten förena och inspirera till stordåd? Inte dela uppmana till ren brottslighet.Oavsett huruvida anklagelserna emot "Osten" är riktiga eller inte så kan det aldrig motivera att den person som ligger bakom anklagelserna ska utsättas för mordhot.

Vad har man för perspektiv på tillvaron när en sådan trivial sak som intresset för ishockey får sådana här konsekvenser? Jag tycker att ishockey är ett nöje, ett evenemang som är engagerande och leder till en samvaro och en samhörighet med personer som man kanske inte annars skulle komma särskilt nära. En kul grej att samlas kring och förhoppningsvis finna glädje i.

Jag känner att jag har  många lösa trådar att knyta ihop i mitt resonemang, just nu är det mest en röra av reflektioner och tankegångar. Summa sumarum är väl egentligen att jag tycker att det är sorgligt att den sportsliga prestationen och samvaron inte verkar vara det viktigaste för somliga på läktaren.

Läs gärna Jonas Fahlmans senaste inlägg i debatten, och eventuellt hans sista? Klicka här!

Vårteckensutmaning v. 13

Äntligen var det dags, Johan tog fram grillen för första gången i år! Är inte det ett vårtecken så säg? Men jag måste erkänna, det hade varit ännu trevligare om det istället för nollgradigt hade varit +20 grader och strålande sol. Men man kan inte få allt!

Jag undrar hur min käresta tänkte när han lämnade skorna inomhus? När snön fortfarande går en upp till höften om man vågar sig ut på gården, då har man skor på sig! 

Tokigt

Haha, ja man är väl inte äldre än vad man gör sig? Ett ihåligt träd i Stockholm inbjöd till tokiga fotografier, hösten 2010.

Testpilot Rydbergs Bearnaisesås

Jag har av Smartson blivit utvald som testpilot för Rydbergs nya Bearnaisesås. Ni som känner mig vet ju hur mycket jag gillar bearnaisessås, så jag tycker att de valde rätt person för uppgiften!

Ikväll skulle det bli årets första grillmiddag så det passade bra att göra testet just ikväll. För testet gällde att man skulle prova en av de tre nya smakerna, men jag slog till med två på en gång. Vi provade chilisbean och grillbean.

Vem behöver sallad när man har dubbla beasåser? :)

Chilismaken var lite av en besvikelse eftersom den egentligen inte hade någon smak, annat än bearnaisesmak. Den hade en viss hetta men var som sagt ingen smaksensation.

Grillbean däremot var riktigt bra. Krämig och god, full av smak och välkryddad. Mums! Den kan jag varmt rekommendera!

Detta gör mig glad

Ett första möte med lilla Chappmonstret. Här var han fortfarande bara söt och alldeles underbar. Detta var innan jag visste om hälften av alla vedermödor som skulle möta oss i framtiden, vi kan sammanfatta det som att emellanåt har hans söta yttre varit en sorts livförsäkring för vår lilla krabat. Han är fortfarande söt och alldeles underbar, men samtidigt så mycket mer.

Chapps ankomst i vårt liv var en start på någonting nytt för mig. Ett nytt intresse som öppnade för ett stort socialt nätverk jag inte vetat av tidigare och framför allt ett sällskap de dagar jag är hemma ensam. Med Chapp i huset har jag alltid någon att prata med som lyssnar och någon som håller mig sysselsatt även när sambon är på jobbet. Vem aktiverar vem kan man fråga sig? 

Dessutom utgör han en trygghet när jag är ensam eftersom jag vet att han inte släpper in någon objuden. Jag kan också vara ute och gå ensam sent på kvällarna utan att känna mig orolig då jag litar på att Chapp inte skulle låta någonting hända matte. Jag tror också att husse tycker det känns lite skönt att veta att hunden vaktar när matte är ensam...men det kanske han inte skulle erkänna om man frågar honom... ;)

Vakthunden Chapp

Igår hörde jag av en jag känner att vi har tjyyyvar i stan. De åker skoter och bryter sig in i hus om nätterna. Bra tajmat av mig att läsa sådana saker när Johan har åkt till Borlänge på kurs, det är mitt i natten och jag är ensam hemma. Vårt hus kändes plötsligt väldigt stort.

Men sedan kom jag ihåg, jag har ju faktiskt en alldeles egen vaktvovve hemma. Han kan vansinnesskälla som ingen annan när han sätter den sidan till och skulle knappast släppa in någon objuden gäst om nätterna. Med ens kände jag mig lugn och trygg, stängde av datorn och sov gott hela natten!

Han må vara söt min lilla trasselhund, men ibland kan han vara en riktigt ulv i fårakläder. Så tjyyvar, passa er!

Vakthundar är inte så dumma trots allt.

Rör inte min matte!

Vårteckensutmaning v. 12

Nu börjar det kännas som att det faktiskt är vår i luften, på riktigt. Temperaturerna håller sig allt som oftast på rätt sida om nollstrecket och det droppar friskt ifrån taken! Inombords jublar jag och hoppas förtvivlat att vi inte åker på något nytt bakslag i form av 2 decimeter nysnö när man kommer ut på morgonen.

En vän till familjen har hjälpt oss att skotta fram altanen, så veckans vårtecken är kaffe på altanen i strålande solsken.

Dagens...

...väder. Strålande sol, flera plusgrader och ledig helg! Kan det bli så mycket bättre än så? :)

Flitens lampa har lyst i mitt pysselrummet

Johan har varit på kurs i Borlänge sedan i tisdags, och jag har nyttjat tiden med att arbeta flitigt i mitt pysselrum. Här kommer en liten bildkavalkad över vad som har blivit gjort på senaste.

Jag hittade en skiss i ett gammalt nummer av tidningen Creating Keepsakes som passade perfekt när jag ville beskriva en liten miniresa med många bilder men i en dubbellayout.

Jag har haft dessa plastblommor i svart, genomskinligt och rosa ganska länge och har ett tag klurat på hur de skulle ta sig ut som en fotomatta. Alldeles fantastiskt bra skulle det visa sig. Jag har fortfarande en hel del blommor kvar så det kanske blir en till fotomatta...

Närbild på blommorna. Chapp är förövrigt fem veckor gammal på bilden, sötnöten.

Ännu en utmaning i att få med många bilder på en dubbellayout. Återigen är jag inspirerad av en skiss som jag hittade i Creating Keepsakes.

Jag gillar särskilt blommorna som sticker fram under fotona.

Detaljbild.

Och ännu en dubbellayout.

Det kanske är lite svårt att se, men det är faktiskt nyckelpigor som sitter mitt i blommorna.

På mitt nattduksbord

Till att börja med vill jag filosofera lite kring vad nattduksbord egentligen är för ett konstigt ord. Nattduk, vad syftar det egentligen på? En synonym för nattduksbord ska enligt wikipedia vara nattygsbord, och vad är då ett nattyg? Om någon kan bringa klarhet i detta så vore jag tacksam, så mina tankar kan ägna sig åt viktigare saker. 

Hur det nu än var med det, på mitt nattduksbord just nu ligger en bok som heter "Ensamma hjärtan och hemlösa hundar" och är skriven av Lucy Dillon. Det sägs att det är en må-bra-bok, men jag har inte kommit riktigt så långt så att jag kan uttala mig om det riktigt ännu. En riktigt trevlig läsupplevelse har det i alla fall varit så här långt.

Handlingen i korthet: Rachel har just förlorat sin lägenhet, sitt jobb och sin pojkvän sedan länge när hon ärver sin moster Dots gård med tillhörande hundstall för hemlösa hundar som inte har haft det lätt i livet. Rachel är ingen hundmänniska, snarare en kvinna som bär fina designerkläder som bör tvättas i kemtvätten, men nu är hundarna allt hon har och hon börjar långsamt gilla sitt nya liv och de människor hon möter. Kvinnliga som manliga. "Ensamma hjärtan och hemlösa hundar" är en roman om att få en andra chans i livet, om lojalitet och villkorslös kärlek.

Jag funderar...

Igår kom jag hem efter två förtroendemannadagar (förtroendevalda inom HRF träffas och stöter och blöter) med facket i Piteå och på vägen hem funderade jag över varför jag själv är engagerad i facket. Den främsta anledningen är nog så enkel som att jag vill ha koll på läget. För min egen skull. Jag vill veta mina rättigheter och mina skyldigheter så att jag inte blir trampad på.

Själv har jag svårt att förstå varför så många har utvecklat ett sådant ointresse inför sin egen situation  på arbetsplatsen. Förutsätter folk att de per automatik blir rätt behandlade av sin arbetsgivare och att de därför inte behöver bry sig så mycket? Men det måste ju vara surt att upptäcka efter en lång tid att något inte gått rätt till och att detta lett till att man har förlorat en massa pengar. För mig är det ren självbevarelsedrift att se till att jag har koll på läget.

Jag tror inte alls att det alltid är så att arbetsgivaren vill blåsa sina anställda på pengar, ibland är det nog så enkelt som ren okunskap från arbetsgivarens sida. Eller rent mänskliga misstag, när den mänskliga faktorn är inblandad så kan det gå hur som helst. Genom att skaffa sig koll på läget så försäkrar man sig om att man får ut det man har rätt till, den förtjänst som man gjort sig förtjänt av genom sitt arbete.

Ofta får jag höra att vi i facket inte gör någonting, så varför ska man då vara medlem? Sanningen är snarare att facket gör massor - varje dag. Det är bara det att det kanske inte alltid märks så tydligt i en betraktares ögon. Jag ser facket lite som en vakthund. Vi håller koll på läget och träder in när blir nödvändigt. Vi hjälper människor att få koll på läget och ge dem ett större självförtroende i mötet med chefen. Vi styr upp saker och ting så att det helst blir rätt från första början, och hjälper både våra kollegor och vår arbetsgivare att rätta till sådant som blivit tokigt av den ena eller andra anledningen.

För mig är fackavgiften en försäkring, utifall att någonting går åt h-vete imorgon. Eller dagen efter det. Jag vill inte stå ensam om det blåser upp till storm och jag vill definitivt inte stå utan ersättning om någon part tvingas till stridsåtgärder i en konflikt. Jag vet att jag har starka krafter på min sida om jag behöver deras hjälp.

Tyvärr tror jag att många inser nyttan med facket när det redan är för sent. du kan ju inte teckna en villaförsäkring när huset redan har brunnit ner...

Jag håller med om att det är dyrt att vara med i facket, men det kan stå mig betydligt dyrare att stå utanför.

Vårteckensutmaning v.11

Här kommer ett riktigt säkert vårtecken, fotat ifrån lördagens Norran (lokaltidning i Skellefteå-området, anmärkning för er som inte bor här).

Kommunen börjar snödika (plogar utanför vägkanterna för att minska vattenmängden på vägbanan under tiden som vintern sakta tinar bort), nu är det snart vår på riktigt. Men det gäller att köra försiktigt så att man inte kommer utanför vägbanan eller får en sladd där vattnet runnit ut på vägbanan och frusit till under natten.

Köksrenoveringen

Köksrenoveringen var tänkt att bli ett veckolångt projekt, möjligtvis ett tvåveckorsprojekt. Riv, sätt in nytt, klart! Vi kunde inte ha haft mer fel (som de flesta som har gjort detta före oss säkert kunde ha berättat...).

Först en förebild:

Ignorera röran, jag kom ihåg förebilden mitt i nedpackandet av köket inför rivningen.

Vi började med att muta lillebror med middag för att hjälpa oss riva. Jag tror att Johan tyckte att det här var den bästa delen av projektet.

Första skåpen på väg ner.

Rivet och klart (nästan).

Äldsta storebrodern fick rycka in när det skulle monteras, men eftersom jag var på Scrapeventet under tiden fastnade han inte på bild. Även han är mutad med middag som ska serveras nu när köket är användbart igen.

Första dagen med montering, och vi har upptäckt att allt inte riktigt var som vi trodde med planeringen. Tack och lov var det köksplanerarens fel och inte vårt, så IKEA fixade allt så det blev rätt, men vilken tid och vilket tjorv det blev.

Köksluckor. :)

Nästan klart, vattnet inkopplat och äntligen kan vi använda vårt kök igen.

Vi påbörjade projektet i början av februari och nu, i mitten på mars, är vi äntligen "färdiga". Det är fortfarande en hel del stök och bök kvar, lister, täckbitar, väggen bakom diskbänken och sockel mm. Men bara en sådan sak som att jag kan använda mitt kök, vi kan både laga mat OCH diska, gör att det känns som om vi är klara! Den senaste månaden har vi ätit med engångbestick på engångtallrikar och druckit ur plastmuggar. Den disk som vi frammanat trots detta har jag diskat på jobbet i vår stora diskmaskin. Hade jag inte haft den möjligheten är det mycket troligt att jag hade blivit galen under processen.

Trots allt strul har det ändå varit värt det, nu ska vi bara fixa det sista innan jag kan lägga in den slutgiltiga efterbilden! 

Tjohej, jag har ett nytt kök. :)

En favoritbild

Ibland är det den tokiga vinkeln som gör ett ordinärt foto till ett fantastiskt foto. Här är det Chapp som står modell.

Oktober 2009.

Jag vann! :)

För ett tag sedan ställde jag upp i en tävling arrangerad av Linas matkasse och efter lite röstfiske så blev jag en av vinnarna av en gratis matkasse, en hel veckas middagar planerade och klara med recept och allt. 

Det ska bli jätteroligt och jag hoppas verkligen att jag hittar lite ny matinspiration att använda mig av i mitt nya kök, som för övrigt nästan är färdigt att användas nu. Förhoppningsvis hittar jag nya receptfavoriter som jag aldrig annars skulle ha provat på! 

Nu väntar vi bara på att rörmokaren ska komma och göra färdigt det sista i köket, sen är det än en gång redo att användas fullt ut. Jag lovar att det kommer lite bilder från köksrenoveringen snart!

En bild jag aldrig lagt upp

Utanför Naturhistoriska museet i Stockholm, hösten 2010.

Bilden är visserligen oskarp men den är rolig ändå. Johan, Jocke och Linda spexar till det framför kameran efter en lång dag på Naturhistoriska i Stockholm. Sann kärlek (?). :)

Vårteckensutmaning v. 10

Solen har strålat och det verkar faktiskt som om vintern har släppt sitt grepp om oss för den här gången (jag vet, jag kommer att få äta upp det uttalandet snart nog). Det har tinat bort massor med snö och asfalten tittar fram på alltfler ställen. Småfåglarna kvittrar och det droppar ifrån taken.

I helgen har jag varit ute och samlat vårtecken med min kamera, här kommer de:

Jag passerar ofta den här lilla bäcken, Landforsbäcken, när jag är ute och går med hunden. Det var länge sen sist man hörde vattnet forsa och porla men nu har den tinat upp! :)

Svärfar kom förbi med traktorn igår och hjälpte oss skotta bort all snö ifrån baksidan av huset. Förra året kom allt smältvatten in i grunden (trots att förra ägaren nyss dränerat om) och vi hoppas genom denna insats att undvika det problemet i år. Så jag antar att det är ett tecken på att den riktiga snösmältningen är nära.

Johan planerar att ta fram grillen ur lekstugan till helgen, nu när han kommer åt den igen.

(Kommer ni ihåg hur det såg ut på baksidan förra veckan?) 

Och titta vad jag hittade i mitt köksfönster nu på morgonen! Årets första husfluga! :)

Nu ska jag surfa runt lite och kolla på alla andra vårtecken ute i vårt land. Häng med vet jag! 

Varför jag tränar min hund som jag gör

Hundträning kan vara ett laddat ämne, det hade jag aldrig trott före jag skaffade hund. De olika "skolorna" står ofta så långt ifrån varandra att det kan vara svårt att finna förståelse för den andres förhållningssätt till sitt förhållande till sin hund. Jag tänkte jag skulle ge mig in på minerad mark och försöka motivera varför jag tränar som jag tränar. Here we go.

Grunden i allt jag gör tillsammans med min hund är att det ska kännas bra i magen och hjärtat. Min intuition och min magkänsla har oftast rätt när en träningsmetod inte känns riktigt okej. Jag tycker att det är viktigt att följa den eftersom jag i slutet av dagen endast har mig själv att stå till svars inför.

Alla har förmodligen hört talas om dominans och ledarskap i samband med hundträning. Hunden är en varg och ska som en varg behandlas, rangordningen inom flocken är viktig och hunden ska veta sin plats längst ner. Underkastelse från hundens sida är viktig för att ni ska kunna ha ett fungerande samspel.

Bullshit, är min ståndpunkt i frågan. Bara för att vi ska ha den saken klar för oss. :)

Jag tycker att det är jätteviktigt med ett gott ledarskap i mitt förhållande till min hund. På samma sätt som det är viktigt för en förälder att vara en god ledare för sina barn. En som visar en på rätt väg i livet, en som inbjuder till en stimulerande miljö att växa upp i och en som är ens stora trygghet i tillvaron.
Dock inte ledarskap i form av dominans eller hackordning. Hur ska jag kunna förvänta mig respekt eller samarbetsvilja från min hund om hunden hela tiden är rädd för  repressalier? Jag vill inte att min hund ska lyda av rädsla för vad som ska hända om han inte gör det. Jag vill att min hund ska lyda för att det leder till någonting trevligt. 

Hunden ska veta att det är jag som är dess stöttepelare, att matte fixar biffen och att matte kan man lita på när det blåser eller när livet känns lite osäkert. När hunden söker sig till mig för att få hjälp - då har jag lyckats i mitt ledarskap.

Men ledarskapet är för mig ett samspel. Ett samspel som inte bygger på hårda ord eller ryck i kopplet. Samspelet bygger på en ömsesidig respekt och en vilja att samarbeta. Jag kan inte hellre tvinga hunden till detta samspel, jag måste göra mig förtjänt av hundens vilja att vara tillsammans med mig och att sträva efter samma mål i såväl vår vardag som i träning.

Mitt främsta verktyg är min klicker och klickerträningens icke-våldsprinciper. När jag tränar enligt den metoden känns det fint i maggropen och jag ser på hunden att livet är kalaskul. Jag utmanar mig själv precis lika mycket som jag utmanar hunden. Träningen blir stimulerande och rolig för oss båda.
Grunden i träningen är att belöna hunden för det riktiga beteendet och undvika situationer då det blir galet genom att förebygga dem. Och blir det trots allt galet i alla fall så gäller det att inte förstärka det beteendet genom bannor och hårda tag utan istället visa hunden till det alternativ som ger belöning istället, och därmed förstärka det rätta beteendet.

Tro nu inte att jag är en exemplarisk hundtränare, jag felar och lär mig hela tiden. Och det är när jag tar ett snedsteg över till "fel" sida som jag i maggropen känner att det är inte så här jag vill träna och leva tillsammans med min hund.

Massor med mys och gos, godbitar och stimulerande aktiviteter (gärna i skogen) är vår melodi. Hårda tag, nyp i nackskinnet och ryck i kopplet platsar inte in i vår verklighet.

Jag inspireras av massor med hundtränare där ute, internet är verkligen fantastiskt. Klicka på namnen så hamnar du på deras bloggar eller hemsidor; Eva Bodfäldt, Åsa Jacobsson och Morten Egtved...för att nämna några.

Hela vargbegreppet faller på sina egna brister i argumentationen, om man bara orkar bry sig om att sätta sig in i den forskning som idag visar att varg och hund är släktingar men att de på inget vis är lika för det. Att hunden är en varg och ska som en varg behandlas bygger på en argumentation flera decennier gammal, som dessutom visar sig vara alltmer felaktig ju fler studier som genomförs. Detta är ett helt annat inlägg som jag kanske ger mig på framöver, nu tror jag ni har läst er nog less som det är. Men kika gärna på detta klipp från en föreläsning angående dominans- och ledarskapsbegreppet som sätter ord på min inställning i frågan. Det är värt 40 minuter av din dag.

Klicka här för att se klippet.

Snälla hjälp mig

Jag är med i en tävling där man kan vinna en matkasse från Linas matkasse - hela veckans middagar planerade, inhandlade och "klara". Kan det bli bättre?

Hjälp mig i tävlingen genom att klicka på länken, då har du dessutom chansen att vinna en matkasse själv! :)

**HJÄLP MIG GENOM ATT KLICKA HÄR**

Pretty please!

 

Farligheter i trafiken - dagens lista

- Rullatorer
- Barn
- Tonåringar med hörlurar
- Lokalbussar
- EU-mopeder
- Cyklister som inte håller sig till cykelvägar eller ens vägrenar
- EPA-traktorer
- Renar
- Katter

Herregud, man borde verkligen skaffa sig bättre försäkringar. Livet är ju rent utav livsfarligt mellan varven.

Tema: Grön

Fotoutmaningen fortsätter och nu har jag kommit till punkten där temat är grönt. Jisses, jag fick gräva djupt i fotoarkivet och detta är nog det grönaste jag kunde hitta.

I detta fantastiska hus bodde vi när vi var på personalresa med mitt jobb, världens bästa Aurum, i augusti förra sommaren. Huset är arkitektritat, förstås - bara det bästa till de bästa, och jag tror att det är meningen att det ska påminna om ett fartyg. Nackdelen med denna design måste ju vara att man får en del knepiga vinklar inomhus, vilket gör det aningen svårare att inreda.

Hela den nedre utstickaren är husets terrass med soldäck, bar och pool. Poolen sträcker sig allra längst ut på spetsen - ni kan ju gissa om man har en fantastisk utsikt när man tar sig ett kvällsdopp. Man kan fråga sig vad man behöver trädgården nedanför huset till när man har en terrass av den magnituden? 

Vi kunde inte ha önskat oss en bättre julklapp! :)

Utsikt från poolen.

En gammal bild

Året var 2005, lika kära nu som då! (För övrigt en av få bilder där Johan inte anstränger sig för att se dryg ut, så håll till godo!)

Vår fantastiska natur

Har ikväll bevittnat årets häftigaste norrsken. Magiskt. Otroligt. Kan ni stava till nackspärr? :)

Bild: NASA