Det man inte såg.

I ett komplext samhälle befolkat av komplexa människor finns det så många sidor av varje sitaution att det är omöjligt att samtidigt se dem alla. Inte ens fåglarna kan se alla sidor av allting trots sitt ovanifrån-perspektiv. Varför förväntar vi oss då att vi ska se alla tecken på att någonting eventuellt inte står rätt till med en närstående? Var kommer denna förväntan på det inte uppnåbara ifrån? Är det idén om det perfekta tillståndet som driver oss att tro att om vi bara hade varit tillräckligt uppmärksamma så hade det som hände aldrig hänt?

Jag lyssnade på P3 dokumentär om Columbine High School igår när jag var ute och gick med hunden och det fick mig att fundera över tanken "Om jag bara hade sett tecknen...". Jag kan föreställa mig att många anhöriga till självmordsoffer har tänkt just den tanken, att många närstående till barn och vuxna som utsatts för kränkningar funderat i dessa banor och att många i deras omgivning samtidigt funderat över hur det är möjligt att dessa föräldrar och anhöriga inte såg. Och det är just här vi kommer till min poäng. Är det verkligen möjligt att se alla tecken i alla tänkbara situationer under alla förutsättningar? Kan vi verkligen kräva det av våra medmänniskor även om det ju såklart skulle vara det mest önskvärda? Är vi så välutvecklade varelser att detta är fysiskt möjligt? Jag tror inte det.

På ett rationellt plan kan jag förstå att man enkelt faller in i dessa tankebanor, kanske för att man så gärna vill leva i tron om att vi kan påverka och utöva kontroll över vår omgivning för att minska oron och stressen över dess föränderlighet. Men är inte detta tankesätt många gånger mer destruktivt än konstruktivt? Jag får känslan över att mycket skuld läggs på personer vars ansvar det inte är att bära den skulden.

Vi kan älska våra nära gränslöst men ändå missa det där tecknet som skulle ha berättat att någonting inte stod rätt till. Man kan göra sitt bästa men ändå förlora den man älskar till den andra sidan. Även om man vill sin medmänniskas allra bästa så finns det aldrig någon garanti att det är just så det kommer att bli. Ibland är livet lite som det är utan att det är inom vår kontroll.

Självklart kan vi lära oss allt vi kan om vilka tecken man ska vara uppmärksam på när det kommer till både det ena och det andra, och vi borde alla anstränga oss för att göra så men för den sakens skull inte glömma bort att det trots alla ansträngningar kan komma att finnas aspekter som man helt enkelt inte kommer att uppmärksamma. Och att man inte bär skuld för det man missade när man efter sina förutsättningar gjort sitt yttersta för att se.

"I think I believed that if I loved someone as deeply as I loved him, I would know if he were in trouble. My maternal instincts would keep him safe. But I didn't know. And my instincts weren't enough. And the fact that I never saw tragedy coming is still almost inconceivable to me. I only hope my story can help those who can still be helped. I hope that, by reading of my experience, someone will see what I missed."

~ Citat av Dylan Klebolds mamma i en artikel för O Magazine om tragedin då hennes son tillsammans med en vän sköt 12 studenter och en lärare till döds samt skadade 24 andra personer.

Vi kan lära av vad andra inte såg men inte på något sätt förvänta oss att vi själva undantagslöst kommer att se allt. Dessutom tror jag att det också finns många tillfällen då det trots att man tittar noga, helt enkelt inte finns någonting att se.

Vi måste alla anstränga oss för att visa förståelse inför vår bristande mänskliga perceptionsförmåga och passa oss noga för att anklaga och skuldbelägga medmänniskor för att de inte såg. Att kräva att man ska kunna se alla sidor av varje situation är att kräva för mycket, till och med av en fågel.