Det man inte såg.

I ett komplext samhälle befolkat av komplexa människor finns det så många sidor av varje sitaution att det är omöjligt att samtidigt se dem alla. Inte ens fåglarna kan se alla sidor av allting trots sitt ovanifrån-perspektiv. Varför förväntar vi oss då att vi ska se alla tecken på att någonting eventuellt inte står rätt till med en närstående? Var kommer denna förväntan på det inte uppnåbara ifrån? Är det idén om det perfekta tillståndet som driver oss att tro att om vi bara hade varit tillräckligt uppmärksamma så hade det som hände aldrig hänt?

Jag lyssnade på P3 dokumentär om Columbine High School igår när jag var ute och gick med hunden och det fick mig att fundera över tanken "Om jag bara hade sett tecknen...". Jag kan föreställa mig att många anhöriga till självmordsoffer har tänkt just den tanken, att många närstående till barn och vuxna som utsatts för kränkningar funderat i dessa banor och att många i deras omgivning samtidigt funderat över hur det är möjligt att dessa föräldrar och anhöriga inte såg. Och det är just här vi kommer till min poäng. Är det verkligen möjligt att se alla tecken i alla tänkbara situationer under alla förutsättningar? Kan vi verkligen kräva det av våra medmänniskor även om det ju såklart skulle vara det mest önskvärda? Är vi så välutvecklade varelser att detta är fysiskt möjligt? Jag tror inte det.

På ett rationellt plan kan jag förstå att man enkelt faller in i dessa tankebanor, kanske för att man så gärna vill leva i tron om att vi kan påverka och utöva kontroll över vår omgivning för att minska oron och stressen över dess föränderlighet. Men är inte detta tankesätt många gånger mer destruktivt än konstruktivt? Jag får känslan över att mycket skuld läggs på personer vars ansvar det inte är att bära den skulden.

Vi kan älska våra nära gränslöst men ändå missa det där tecknet som skulle ha berättat att någonting inte stod rätt till. Man kan göra sitt bästa men ändå förlora den man älskar till den andra sidan. Även om man vill sin medmänniskas allra bästa så finns det aldrig någon garanti att det är just så det kommer att bli. Ibland är livet lite som det är utan att det är inom vår kontroll.

Självklart kan vi lära oss allt vi kan om vilka tecken man ska vara uppmärksam på när det kommer till både det ena och det andra, och vi borde alla anstränga oss för att göra så men för den sakens skull inte glömma bort att det trots alla ansträngningar kan komma att finnas aspekter som man helt enkelt inte kommer att uppmärksamma. Och att man inte bär skuld för det man missade när man efter sina förutsättningar gjort sitt yttersta för att se.

"I think I believed that if I loved someone as deeply as I loved him, I would know if he were in trouble. My maternal instincts would keep him safe. But I didn't know. And my instincts weren't enough. And the fact that I never saw tragedy coming is still almost inconceivable to me. I only hope my story can help those who can still be helped. I hope that, by reading of my experience, someone will see what I missed."

~ Citat av Dylan Klebolds mamma i en artikel för O Magazine om tragedin då hennes son tillsammans med en vän sköt 12 studenter och en lärare till döds samt skadade 24 andra personer.

Vi kan lära av vad andra inte såg men inte på något sätt förvänta oss att vi själva undantagslöst kommer att se allt. Dessutom tror jag att det också finns många tillfällen då det trots att man tittar noga, helt enkelt inte finns någonting att se.

Vi måste alla anstränga oss för att visa förståelse inför vår bristande mänskliga perceptionsförmåga och passa oss noga för att anklaga och skuldbelägga medmänniskor för att de inte såg. Att kräva att man ska kunna se alla sidor av varje situation är att kräva för mycket, till och med av en fågel.

7 saker jag ska göra...

...när kursen och tentan från helvetet är avklarade på tisdag kväll:

- Virka färdigt min AIK-gubbe så jag får börja på min rosa flodhäst.
- Städa förrådet.
- Städa och omorganisera köksskåpen.
- Gå ut och dra en älg i skogen och träna lite viltspår med min försummade hund.
- Vara ledig och njuta av att göra ingenting.
- Blogga lite mer.
- Pyssla inbjudningskort.

Syns!

Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell

Jag har precis läst ut den den första delen av Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar". Första boken heter Kärleken och handlar väl om just det. Kärleken till sig själv som manifesterar sig genom att ta steget ut i det okända och tillåta sig själv att vara den man är. Kärleken till kärleken. Kärleken till en annan människa.

Jag får sälla mig till hyllningskörerna som ropar hur viktig den här boken är. Det kan jag förstå på ett intellektuellt oh känslomässigt plan. Eller snarare kan jag föreställa mig, för förstå kan nog bara den som var med göra. Eller den som lever som sig själv idag tack vare det som har varit. De människorna kan verkligen förstå.

Det gör ont att läsa boken och ändå tror jag att jag än så länge bara kan ana den smärta som kommer att möta mig längre fram i serien. Det är så svårt att ta till sig hur illa människor behandlade andra människor.

Jag vet inte riktigt vad mer jag ska skriva. Boken lämnar mig med en molande känsla av någonting. Jag kan bara inte riktigt sätta fingret på vad. Men klart står att det är en bok som får en att känna. En bok som får en att fundera över vikten av att berätta.

Valpsug

Planerna på att utöka vår lilla familj med ännu en hund har funnits länge nu, men till och med jag inser att det inte är en bra idé förrän efter att jag har tagit min examen. Det betyder dock inte att det inte är hög tid att börja planera och längta. Den tilltänkta fyrbentingen är en jaktlabrador och jag har hört mig för lite i retrieverkretsar och det kennelnamn som återkommer är Masterkeys kennel i Kalix. Många gånger har jag surfat runt på deras hemsida och suktat efter en alldeles egen jaktlabbe.

Nu i somras tog jag kontakt med dem för att ställa mig i kö för en valp med leverans våren/sommaren 2014 och igår gjorde jag ett första besök hos uppfödaren och deras hundar då vi ändå hade vägarna förbi på vår väg till IKEA.  Lämpligt nog hade de just igår en träningsdag tillsammans med ett gäng av de hundar, både yngre och lite äldre, de har fött upp under åren.Och vilka fantastiska hundar! Lugna och samlade vid sin förares sida, energiska och fulla av arbetslust när de jobbar. Fantastiskt att se!

Jag fick ett riktigt trevligt första intryck av både uppfödaren och hundarna och imponerades framför allt av deras trevliga sätt att vara med sina hundar. Samarbetet byggde hela tiden på positiv förstärkning, tillit mellan människa och hund samt ren och skär arbetsglädje. En träningsstil som passar mig perfekt!

Nu håller vi alla tummar och tassar vi har för att uppfödaren tycker att jag skulle passa som ägare till en av deras valpar och att det kommer en valp som passar mig lagom till min examen. Hur jag nu ska kunna ge mig till tåls till dess det är en gåta.

Jag ser fram emot en hund som kan vara mattes hund, husse har ju redan sin. ;) En liten Tassa skulle vara ett perfekt komplement till Chapp.

"Fönster"shoppar vigselring

Ikväll fönstershoppar jag vigselringar på internet. Någonting ska man ju roa sig med när sambon och tillika den blivande maken sätter sig i en lastbil och åker söderut.

För dagen är den gemensamma nämnaren ametist, och lite diamant på det. Ringen kommer att vara i rött guld för att matcha med förlovningsringen så man får använda sin fantasi lite och föreställa sig ringarna i rätt färg.

Just nu är favoriten den med en ametist i mitten och två diamanter på sidorna. Som god tvåa kommer nog den tredje uppifrån, och nedifrån också för den delen, och det är framförallt fattningen (heter det så?) som jag gillar med den.

Jag konstaterar att det är en väldig tur att jag har tid på mig att bestämma vad jag vill ha för denna beslutsångest är inte att leka med. ;)

Nu händer det på riktigt...

I så många år har jag tjatat, trugat, försökt övertala, hoppats och längtat. Till slut kom han på det själv, så nu händer det på riktigt. I augusti nästa år blir jag och mannen i mitt liv man och fru, Gert Fylking sa det bra när han sa; "ÄNTLIGEN".

Idag har vi haft ett första möte med Desiree på Disponenten och det vore verkligen helt sagolikt om vi kunde få ihop en budget där både hon och den fantastiska lokalen ryms utan att vi behöver skuldsätta oss för livet. Tänk er ett bröllop utan planeringsstress och press, i en fantastisk herrgårdsmiljö med naturen runt knuten...man kan ju tillåta sig att drömma lite i alla fall.

Man skulle ju kunna tro att bloggen nu ska fyllas av bröllopsplanering och brudhets. Men jag vet inte så säkert jag, man vill ju inte spoila allt det roliga för de som är bjudna genom att avslöja allt det vackra på förhand. Lite överraskningar vill man nog hålla på... men en eller annan sneak-peak ska jag nog släppa ifrån mig under året som kommer.

Status än så länge: Kyrkan är bokad, datum är bestämt och festlokalen är preliminärbokad.

Vickis vintagebutik av Isabel Wolff

Jag köpte den här boken på bokrean i vintras eftersom titeln och omslaget tilltalade mig där den trängdes i pockethyllan med massor av andra titlar jag aldrig hört talas om. Ibland kan det ju vara så, att något man inte väntar sig sticker ut och tilltalar en bara för att det sticker ut.

Vicki är nedbruten efter att hon har förlorat sin bästa vän Emma på det mest oåterkalleliga vis. Emma finns inte mer och Vicki som jobbar med vintagemode på en välkänd auktionsfirma i London tvingas leva med sina skuldkänslor och minnet av allt som aldrig blev sagt. I desperat behov av en nystart säger hon upp sig från sitt jobb och startar en egen liten vintagebutik. Vicki upptäcker snart att det inte bara passerar människor och gamla kläder genom butiken utan också människoöden. Hon får ta del av brottstycken av dessa och det hjälper henne i att hantera sin egen sorg.

Jag tycker att detta är en fantastiskt väl sammanvävd historia om allt det där som livet handlar om. Födelse, död, kärlek, förlust, sorg, vänskap och lycka. Och ibland visar det sig att alla dessa saker går in i varandra. Ingen del av livet förblir opåverkat.

Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag har blivit förbannad och jag har känt med karaktärerna och deras öden. Boken har definitivt inte lämnat mig oberörd och jag tror att det här kan vara en av de där böckerna som man kommer att tänka på ibland när livet inte är en rak väg att vandra längs.

Favorit från Linas matkasse

Självklart hade jag ju tänkt mig en bild här. Men så blev det inte. Ibland får man helt enkelt leva med att det inte riktigt blir som man hade tänkt sig.


Grillade färsspett med fruktig bulgursallad och yoghurt
1. Tänd grillen. Lägg grillspett av trä i blöt.
2. Koka 4 portioner bulgur enligt anvisningar på förpackningen.
3. Kärna ur och skär bort skalaet från en galiamelon. Skär fruktköttet i tärningar. Finhacka 1/2 rödlök, 1/2 gurka, 1 kryka mynta och 1/2 kruka basilika. Klyfta 2 tomater. Blanda allt i en skål som även rymmer bulguren.
4. Blanda en dressing av 2 msk olja, 1 msk rödvinsvinäger, 1 tsk honung, 2 msk gräslök (fryst), 1/2 tsk salt och 2 krm svartpeppar. Blanda dressing, grönsaker och bulgur i skålen.
5. Blanda ca 500 g nötfärs med 1 msk tomatpuré, 1 tsk paprikapulver, 1 krm torkad koriander, 1/2 tsk salt och 2 krm svartpeppar. Pressa ned 1 vitlöksklyfta.
6. Forma färsen till 8 avlånga, smala järpar. Trä upp på spett och grilla dem runtom, eller stek dem i lite olja.
7. Lägg upp 2 dl matyoghurt i en skål och servera till färsspett och fruktig bulgursallad.

Källa: Linas matkasse.

Lite småjusteringar gjorde vi, bland annat tog vi färsk gräslök från trädgårdslandet. Sedan tog vi också två vitlöksklyftor istället för en och formade färsen till biffar istället för järpar eftersom vi inte grillade utan stekte i stekpanna.

Så här i efterhand tycker vi att man gott kunde ha kryddat på färsen lite mer än vad receptet sa.

Totalbetyget blir dock högt. Både jag och sambon gillade verkligen den här rätten och särskilt den fruktiga bulgursalladen. :)

Hungerspelen av Suzanne Collins

I en rasande takt har jag den senaste veckan plöjt igenom hela Hungerspelentrilogin. Jag tänkte att jag måste ju försöka förstå vad det är alla pratar om. Katniss hit, Panem dit. Team Peeta eller Team Gale...Nu förstår jag!

Jag har ju förstått att det har dragits en del paralleller till Twilight i och med den kärlekshistoria som finns invävd i berättelsen. En flicka, två pojkar. Vem ska hon välja? Personligen känner jag nog att likheten också slutar där. Redan från start har jag en känsla av att den inte är Katniss som kommer att göra det slutgiltiga valet utan att det snarare är händelseförloppet som kommer att tvinga henne till det ena eller det andra.

Tänk dig en framtid där hela landet styrs med järnhand av regeringen. Landets invånare är indelade i distrikt vars uppgift det är att förse huvudstaden med vad den behöver. Livsmedel, råvaror från naturen, underhållning. Allt detta är resultatet av ett uppror som skedde för länge sedan men som slogs ned av en brutal regering. Som påminnelse om detta tvingas varje disktrikt välja ut två unga spelare till de årliga hungerspelen. En TV-underhållning på liv och död där bara en person kan stå som segrare. Bara en spelare kommer ut levande.

Nät Katniss lillasyster dras som deltagare anmäler Katniss sig som frivillig att ta hennes plats. Som manlig moståndare från hennes eget distrikt har hon Peeta. Pojken som en gång för länge sedan rädda hennes liv. En tilltrasslad historia utvecklas där de är ömsom dödsfiender och ömsom bundsförvanter. Att leva eller dö är det som står på spel men hur ska de kunna utplåna den andre? Och vad känner Katniss för sin vän Gale som finns kvar i kolgruvorna där hemma?

Frågan är om de kan slå sig fria från det järngrepp som regimen har om dem. Hur ska de kunna genomföra spelen utan att bara vara brickor i regimens kontroll av landets befolkning?

Hungerspelen är en skickligt författad historia om uppror och motståndskraft. Om kärlek och om vänskap. Böckerna borde kanske också fungera som en varningsklockan för vad människan är kapabel till att göra med sina egna. Paralleller kan självklart dras till många länder idag där demokrati och humanitet inte på något sätt är ledord för statsmakterna.

Jag blir hela tiden överraskad över historiens utveckling, till skillnad från när jag läste Twilight. Sagan om Bella, Edward och Jacob är mer förutsägbar trots att den är lika fängslande medan jag aldrig riktigt visste vad jag skulle vänta mig av Hungerspelen. Tyvärr känner jag att det lämnades en ganska stor lucka på slutet av den sista boken med en del lösa trådar som jag själv gärna skulle vilja se knytas ihop ordentligt. Jag vet inte om det är en medveten strategi från författaren för att lämna historien så pass öppen att det finns utrymme för att skriva fler böcker om Panems öde eller om det är en uppmaning att klura vidare själv. Det lär visa sig.

Läs! :)

Mississippi av Hillary Jordan

Laura lever i en tid då hustrun gör som mannen säger. Så när Henry en dag berättar att de ska flytta till en gård i Mississippis delta för att odla bomull packar hon ner deras hem och deras barn och följer plikttroget om än motvilligt med. Temat för boken blir den fångenskap Laura upplever därute i leran och missmodet hon drabbas av och som lättas endast av att hennes mans bror, Jamie, kommer till gården och lättar upp stämnigen.

I 40-talets USA, och särskilt i södern, präglas samhället av rasmotsättningar. De svarta ses som en god och billig arbetskraft med reduceras från människor till något som mer liknar boskap. Så länge den duger som arbetskraft får den vara kvar men behandlas lika lättvindigt som kor och grisar när den inte längre är så stark eller så trogen som arbetet kräver. Henrys bror Jamie kommer tillbaka från kriget ungefär samtidigt som den svarta familjen Jacksons äldste son Ronsel. De båda har levt ett liv ute i Europa där svarta och vita kan leva sida vid sida, till och med tillsammans, och deras vänskap med varandra ses inte med blida ögon av traktens befolkning.

Hela berättelsen har en underton av att det snart kommer att gå fullständigt åt pipan för dem allihop. Det finns en svärta och man känner hela vägen att berättelsen inte kan sluta annat än i en tragedi. Man blir därför inte heller förvånad över det brutala slutet.

Tänkvärd och självklart läsvärd. Mississippi är inte en bok som man läser till sista sidan och sedan aldrig mer ägnar en tanke. Nej, den lever kvar lång tid efteråt och jag tror att det är viktigt att den får göra det så vi aldrig glömmer vilka fasansfulla gärningar människan är kapabel till eller att relationen mellan färgade och vita inte alltid varit vad den är idag. Att somliga fortfarande idag lever kvar i de föreställningar som driver på handlingen i Mississippi är inte bara skrämmande utan också motbjudande.

Kärt återseende

Min barndom var kanske inte rosenskimrande, men även den hade sina ljusglimtar. Mamma, bröderna, vännerna, äventyren i skogen...och sedan var det Ingvar. En livlina för ett barn som inte hade den där självklara tryggheten hemma som alla barn borde ha rätt till genom födseln.

Jag vet inte om Ingvar någonsin förstod vidden av hur betydelsefullt det var för mig att ha en tillflyktsort på andra sidan tomtgränsen om somrarna. En fristad där dagarna var fyllda av bus, uppmuntran, jordgubbar, ärtskidor och skottkärrerace. Jag vet inte ens om jag själv visste hur viktig den där tillfälliga flykten från verkligheten var för mig själv. Det är nog kanske något som jag förstått först nu när jag har lite distans till allting.

Jag vet att mamma förstod. Annars hade hon nog inte låtit mig vara borta så mycket som jag var, och innerst inne förstod nog även Ingvar eftersom han aldrig skickade hem mig om jag inte ville gå själv.

Det är många år sedan jag träffade honom sist och rykten har nått mig om att hans hälsa inte är vad den har varit. När jag återsåg honom idag blev jag så oerhört lättad av att se och höra att livet är mer väl ställt med honom än jag har vågat hoppas på. Om det sedan var en bra dag just idag snarare än ett vardagligt tillstånd det vet jag inte, men i så fall är jag oerhört tacksam för att jag fick träffa honom just idag av allla dagar.

Det blev en trevlig lunch med fint prat om det som varit och det som kommer. Drömmar, förhoppningar och minnen.

Idag är en mycket bra dag.

Sommarens boksug

Jag har under våren samlat på mig lite boktitlar som jag är sugen på att plöja igenom nu i sommar. I ren glädje över att läsa för mitt eget höga nöjes skull och utan någon tentapress hängande över ens ena axel.

Så här har ni den, listan med sommarens boksug. Utan inbördes ordning. :)



Eftersom jag tror att jag kommer att gilla boken härunder, skulle jag tro att jag även kommer att gilla denna som är skriven av samma författare. Svårare än så behöver det inte vara att välja ut en bra bok.




Jaaa, bara titeln säger väl allt. Jag skulle tro att jag kommer att finna ett plötsligt sug efter att öppna en egen hattaffär när jag har läst denna.




Jag läste en bok av denna författare förra året och jag gillade den. Mycket. Framförallt var det trevligt med en kriminalroman, eller kanske kallar man det thriller, där det inte  är polisen som står i centrum utan en rättpatolog. Dessutom kryddad med förbjuden kärlek och komplikationer i privatlivet...Visst andas den sommarläsning?




Man kan väl inte låta bli att undra vad det är alla pratar om? Jag hoppade ju på Twilight-tåget sent så nu får jag väl göra detsamma med detta tåg. Vi får se vart det tar oss.




Jag har en känsla av att detta är en sådan där bok som jag kommer att avsluta med lite ont i magen över vad mänskligheten är kapabel till. En angelägen bok som jag inte förväntar mig kommer att läsas lättvindigt och som förmodligen kommer att finnas med i tankarna långt efter att jag har vänt på sista sidan.




Jag vet egentligen inte så mycket om denna bok, men jag har förstått att den har lite engelsk Midsomer-känsla, och att den utspelar sig i en liten kanadensisk by. Miljöombytet känns uppfriskande så denna ser jag fram emot.



Och såklart, jag är ju löjligt förtjust i de flesta av Nora Roberts böcker och särskilt hennes serier, så jag kan inte låta bli att se fram emot den nya serien som kallas Bröllopssviten. Del ett och två är i skrivande stund på väg hem till min brevlåda. Som jag  längtar.

Nämensåatte...vi ses till hösten? ;)

Mera Linas matkasse

Den här tiden förra året testade vi en kasse från Linas Matkasse, vi var jättenöjda med varorna och recepten men tyvärr känns det som att det kostar lite för mycket per vecka så det blev bara en kasse. Men ibland kan man ju lyxa till det lite och ta en kasse för att få lite inspiration. Och jag ska inte hymla med att det är otroligt skönt att slippa åka och handla. Så nu har vi köpt en kasse igen och Johan lagar den första rätten imorron.

Det ska bli spännande att prova igen, recepten ser toppen ut så jag tror att det kommer att bli en bra matvecka. Det blir bland annat grillade färsspett med fruktig bulgursallad, tomat- och mozzarellafylld kalkonschnitzel och grillad lax med gräslöksdressad potatissallad. Jag blir hungrig bara av att tänka på det.

Jag ska försöka göra ett bloggryck och uppdatera lite oftare och jag tänkte att lite matinspiration kan bli en fin nystart.

Sista vårteckensutmaningmåndagen för i år

Och dagen till ära kommer en riktig bildkavalkad.



Årets första svampfynd - en murkla! Men jag är för feg för att ta mig an dem så denna skönhet fick stanna i skogen.



Herr eller Fru nyckelpiga!



Plantering pågår. I år utökas trädgårdslandet med ytterligare två lådor förutom de ni ser på bilden. Dessutom ska det bli ett litet jordgubbsland längst där nere i hörnet vid staketet. Så på odlingslistan står i år: vårlök, sallad, tomater, persilja, röd basilika, grön basilika, gräslök, morötter, potatis, smultron, jordgubbar, hallon och rabarber. Yey!



Tomaterna trivs fint i det här soliga hörnet. De ska dessutom få det lite extra ombonat med hjälp av ett gammalt fönster som sambons mamma donerat.



Jag har inte så många favoritblommor men dahlian är nog en av dem. Denna ska enligt skylten i affären vara av färgen rödlila med vitt, det blir spännande att se.



Penseér i lila och gult. Ja, det är ett lite lila tema i blomkrukorna i år.



Violer.

 

Häggen vid altanen har slagit ut!

 

Och vid stadshuset hittade jag ett tulpanhav.



Den gångna helgen har bjudit på riktigt sommarväder men nu är ordningen återställd. Termometern visar på mer vårlika gradtal och även om solen lyser så kan man inte tala om någon luftvärme. Men man får suga i sig den värme som är och försöka lagra den för ett tag, förr eller senare ska det nog bli sommar även här i norr!

Kika in på Humlebacken och se hur de andra deltagarna har dokumenterat vårens framfart denna sista vecka av årets vårteckensutmaning.

Vårteckensutmaning v. 21

Jag har ett öga för att få syn på de små djuren i naturen när jag är ute på promenad. Denna snigel hittade jag längs strandpromenaden inne i stan när jag och sambon tog en hundpromenad i duggregnet på söndag kväll.

Snart slår häggen ut. Och som jag önskar att jag hade haft en bättre kamera än mobilen med mig ut.

Fantastisk utsikt över Haratjärnen i fredags natt när vi kom hem. Vilken lycka det är att ha naturen runt husknuten.

Vårteckensutmaning v. 20

Jag missade att jaga vårtecken förra veckan, jag antar att man skulle kunna säga att jag drabbades av en släng av kass inspiration. Men nu är jag tillbaka! Håll tillgodo.

Stolt vovve efter årets första viltspår.

I pallkragarna finns det hopp om liv, sambons gräslök tittar fram.

ÄNTLIGEN! Jag har väntat i veckor på att tulpanerna ska slå ut...

Viltspårdagbok 2012 - Årets första spår!

2012-05-13, Söndag.
Äntligen har vintern släppt sitt grepp och idag var det dags att ta tag i spårandet igen. Nytt för i år är att jag använder mig av min smarta telefon för att hålla rätt på hur långt spår jag lägger, hade jag anat hur mycket det skulle underlätta spårträningen så hade jag nog skaffat mig en sån däringa telefon mycket tidigare. Just nu använder jag appen "Mina spår" eftersom den synkar med Google men jag är öppen för förslag om någon där ute vet av en bättre app för ändamålet.

Så här såg det ut när jag drog spåret i eftermiddags.

Och så här såg det ut när hunden spårade, med mig i släptåg.

Terräng: Första tredjedelen: glas tallskog. Andra tredjedelen: Snårig tallskog med många snår och mindre vattensamlingar. Besvärlig terräng. Sista tredjedelen: Korsade en grusväg som används ganska mycket, korsade ett vattanfyllt dike, gles tallskog.
Väder: +10 grader, sol.
Särskilda förhållanden: Årets första, en vinkel, korsade flera vattensamlingar och även en trafikerad grusväg. Snitslade bara spårstart, vinkel, där spåret korsade vägen samt spårslut.
Längd: 500 m.
Liggtid: 2 h
Spårtid: 15 minuter.
Klöv: Älg.

På det stora hela är jag mycket nöjd med hur hunden spårade, särskilt med tanke på att det var årets första spår. Till saken hör också att vi inte alls tränade lika mycket som vi borde ha gjort förra året vilket jag hade trott skulle innebära att vi skulle få backa en hel del i träningen. Men det gick klart över förväntan.

Chapp gjorde ett lugnt och fint spårupptag och spårade första tredjedelen med stor säkerhet, dock stundtals med en ganska hög nos. Men det är ju i sig inte ovanligt när Chspp spårar. Spåret hade ju dessutom en ganska kort liggtid vilket nog bidrog till den höga nosen.
När man jämför spårkartorna här ovan tycker jag mig se att spåret har flyttat lite närmre vägen och visst hade jag en sidvind från vänster när vi spårade. Så det är nog riktigt.
Spårets andra tredjedel var en ganska knepig historia. Tät, snårig skog med många vattensamlingar gjorde det både svårt och ansträngande, för både matte och hund, men jag måste säga att Chapp redde ut det bra. Han ringade litegrann ett par gånger men hittade alltid tillbaka snabbt utan att be mig om hjälp vilket är en klar förbättring från förra året. När vi sedan kom ut i lättare terräng igen gick det som tåget, men fortfarande med ganska hög nos mellan varven. Jag måste träna med längre liggtider och se om detta löser sig självt.

I vinklen genade hunden ordentligt vilket innebar att han tappade spåret. Efter att ha stått stilla vid vägkanten och funderat en liten stund ringade han ordentligt, plockade upp spåret igen, spårade säkert tvärs över grusvägen och tog sig över diket utan problem. Sista delen av spåret gick hur bra som helst, inga tveksamheter och rakt på spårslutet. Duktig hund!

Det känns skönt att vara igång och även om vi har mycket jobb framför oss om vi ska få till det här med vinklarna så känns det hoppfullt. Nu ska husse få kapa upp klövarna så att de räcker dubbelt så länge och väger hälften så mycket (det var en tung rackare jag släpade runt på idag) och sedan kan nog det här bli en riktigt bra spårsäsong! :)

Jag tycker...

...att alla hockeyspelare skulle kunna ta sig en långsemester när SAIK har spelat klart för säsongen. Hockeyn upphör liksom att vara intressant då. Istället för att se någon knövlans (för att låna ett förträffligt uttryck av en klasskompis) VM-match skulle jag definitivt kunna tänka mig att se "En dag" istället. Sambon höll inte med på den punkten. :/

Jaja, jag får väl ägna fredagskvällen åt någonting annat istället. Pilla navelludd kanske? Leta efter hustomtar? Rulla tummarna?

Jag tror jag har en sådan där uttråkad dag. Jag känner igen tecknen.

Vårteckensutmaning v. 18

Idag får det bli ett snabbt vårtecken...

Snart dags att plantera! :)

Det här hänt mycket den senaste veckan. Massor av snö har smält bort, fåglarna kvittrar som aldrig förr och humlorna surrar bland krokusarna! Härliga vår, välkommen! :)

Vårteckensutmaning v. 17

Jag hade nästan gett upp litegrann om att kunna visa ett vårtecken med en bild denna veckan, den senaste tiden har ju inte direkt bjudit på något vårväder. Men jag tog ändå med mig kameran ut på kvällspromenaden, och se vad jag hittade:

TUSSILAGO! Jag vart så till mig så jag hoppade ner i ett dike med kameran i högsta hugg, både sambo och hund tittade lite fundersamt på mig där jag kröp omkring på vårteckensjakt!

Lite aftonsol och öppet vatten på Ursviksfjärden! Våren kanske inte är så långt bort som det känns ändå! 

Imorse, när jag väntade på bussen, hörde jag dessutom tranorna som spenderar en tid vid Rudatjärnen varje vår. Som de lever om! Är det någon som vet varför de låter som de låter? Kan det vara någon sorts parningsläte eller är det bara vårkänslor?

Hjälp Scott att hitta hem!

Update: Scott är hemma igen! :) http://norran.se/2012/04/skelleftea/letar-efter-bortsprungen-schafer/

Det gör alldeles ont i mattehjärtat när jag läser det här. Jag kan inte låta bli att tänka hur det skulle kännas om det var min Chapp som var borta. Hjälp till att sprida ordet nu och håll tummar och tassar för att Scott hittar hem.

"Försvann kring 12-13-tiden idag på Gamla Kågevägen.

Hunden heter Scott och är en stor svart/röd treårig schäferhane och ägarna vill gärna veta om någon har sett honom eller vet var han befinner sig.

– Spåren ledde till Stämningsgården, men sedan såg det ut som om Scott hade gått tillbaka. Sedan försvann spåren och det verkade som någon hade tagit honom med sig, säger Roland Östlund, vars dotter är ägare till hunden.

Har du sett Scott? Kontakta polisen på 114 14."

Text och bild lånat från www.norran.se

Vårteckensutmaning v. 16

I fredags tog jag en sväng i trädgården tillsammans med min kamera, självklart på jakt efter våren!

Årets första altanplugg. Det var helt galet varmt i solväggen, jag satt i t-shirt och svettades i alla fall.

Knoppar, knoppar, knoppar...

Det blir nog krusbär även i år!

Om jag inte minns fel så är det här någon sorts hägg, just nu kommer jag tyvärr inte ihåg vad den heter. Men full i knoppar är den i alla fall.

Odlingsbänkarna börjar kika fram under snön, som jag längtar efter att få börja så årets ätbarheter. I år ska det kompletteras med ytterligare två lådor. I den ena ska jag ha smultron men i den andra vet jag inte riktigt vad jag ska plantera ännu.

Påskliljorna är på gång nu. 

Och här har vi något som jag inte vet vad det heter men som jag har försökt göra mig av med i två år nu. Växtkraft tror jag att det kallas!

Tulpanerna är inte långt borta nu.

Fler tulpaner...

Och här har vi dagens överraskning! Mina älskade krokusar!

Till hösten måste jag nog plantera ett nytt gäng lökar, det är ju så fantastiskt trevligt när de kommer så tidigt på våren.

Och två dagar senare täcktes allt detta vackra av en decimeter med nysnö. Det är vår det! ;)

Vårteckensutmaning v. 15

Den här veckan råder det bot och bättring på vårteckensfronten eftersom jag glömde bort/hann inte med det förra veckan. Ni får själva välja ursäkt. Veckans vårtecken:

Årets första grillning, och shit vad gott det var! Det blev grillad karrékotlett med  vitlöksglaze, grillade champinjoner, rödlök och tomater i egen marinad. Bulgur och sallad till. Mums.

Chapp solar på den snöfria altanen. 

Chapp fyllde 4 år på veckans sista dag. Det är sannerligen ett vårtecken. Här ovan ser ni hans födelsedagssmörgås - han firade som en kung - med leverpastej och ost i tre lager. 

Det har dessutom börjat sticka upp lite småsaker i rabatten vid solväggen, men det är så lite än så det är inte så mycket att visa upp. Men till nästa vecka kanske...