Min förlorade oskuld av McLaughlin & Kraus

Jag kallar den också "Snyggboken". Den både känns och syns så jäkulskt snygg så det är inte klokt. Vilket också byggde upp löjligt höga förväntningar på att den skulle vara lika bra som den var snygg. Tyvärr vet jag inte om den riktigt levde upp till det, den kom en bit på vägen men inte riktigt hela vägen fram.

Boken börjar med att Kate väcks mitt i natten av ett telefonsamtal från sin bästa kompis Laura som fortfarande bor på den ort där de båda växte upp. Kates ungdomskärlek Jake Sharpe har plötsligt dykt upp igen. Han som sa "Vi ses imorrn..." för att sedan aldrig mer vara en del av hennes liv annat än som en ständig påminnelse på radion där hans låttexter gång på gång basunerade ut de mest intima detaljer om Kate och hennes familj.
När Laura nu ringer och meddelar nyheten har det gått 13 år sedan Laura sist träffade Jake och hon släpper genast allt och kastar sig på ett flyg för att konfrontera honom och "få honom att ångra hela sin existens". Självklart går inte allt riktigt som det var tänkt då Jake är en stor stjärna nu samtidigt som Kates trassliga relation till sina föräldrar ytterligare trasslar till saker och ting.

I boken så får man följa vad som händer nu paralellt med vad som hände då huvudpersonerna fortfarande var tonåringar. Allteftersom förklaras det hur det blev som det blev när det gick som det gick och ärligt talat tror jag att det var just detta som höll mig kvar. Hade man redan från början vetat varför han stack utan ett riktigt avsked hade jag förmodligen lagt undan boken innan jag ens hade kommit halvvägs.

Problemet tror jag är att jag inte riktigt köper historien. Det är inte alltid det stör, men i det här fallet så gjorde det faktiskt det om man frågar mig. Jag skulle inte gå så långt som att säga att den inte var läsvärd, för det tycker jag nog ändå att den var, men ändå kan jag inte låta bli att komma till slutsatsen att den var snyggare än den var bra. Snyggheten i sig är ju i och för sig en anledning att läsa den bara det.

Mörkt motiv av Louise Penny

Den här boken skulle kunna vara en sån där typiskt engelsk deckare som utspelar sig i en pittoresk liten by på den engelska landsbygden. En sådan där då någon dör för att snart följas av ett helt gäng andra mystiska dödsfall under tiden som den till åren komne kommissarien domderar omkring sina undersåtar i jakten på mördaren som självklart visar sig vara driven av att någon har varit otrogen med någon annans fru för femton år sedan vilket resulterade i ett utomäktenskapligt barn som sedan lider allvarliga psykiska men av sin turbulenta barndom i fosterhem. Eller något liknande.

Som sagt det skulle kunna vara en sådan deckare om det inte vore för att skådeplatsen för dödsfallet är en pittoresk liten by i Kanada, inte långt ifrån Montreal. Kommissarie Gamache kallas in för att lösa fallet och trots att han är lite till åren kommen så slutar likheterna med den typiska deckarens kommissarie och kommissarie Gamache där. Gamache är en på alla sätt en behaglig bekantskap, anmärkningsvärt nog dras han inte ens med alkohol- eller tobaksproblem, som tror att teamarbete och uppmuntran är den säkraste vägen mot att lösa ett mord. Självklart har han en "wing-man" i Jean Guy Beauvoir som på samma gång är stöddig och respektfull.

Nå, hur som helst, någon dör i alla fall. I det här fallet en äldre dam ute på promenad i skogen. Vapnet tycks vara en pilbåge vilken inte förvånar någon i den lilla byn då jaktsäsongen för pilbåge är i full gång i trakten. Frågan är om det var mord eller en olyckshändelse. Samtidigt som ingen kan förstå varför hon var ute och promenerade i skogen utan sin hund så frågar man sig vem som skulle kunna ha anledning att vilja röja stackars gamla Jean Neal ut vägen?
Det jag framför allt gillar med den här boken är att författaren inte har fallit i fällan att göra det för enkelt för sig. Lösningen på bokens drama är skickligt invävt i berättelsen och slutet överraskar på det där bra sättet då man säger till sig själv, "Jahaaaaa, ja men det borde jag ju ha förstått", när man inser att alla ledtrådarna fanns där. Dock är det så skickligt berättade att lösningen inte uppenbarar sig förrän man når bokens sista kapitel.

Och persongalleriet sedan, fantastiskt! Och så uppfriskande att det inte är de typiska karaktärerna som man är van att läsa om. Hela berättelsen är så starkt präglad av en miljö och en kultur som man inte är så van att läsa om och det påverkar naturligtvis också människorna som gestaltas.

Som jag brukar säga när jag läst något riktigt bra; LÄS!

(Bild får vi tydligen vänta på, någonting är knas med Blogger)

Stolthet och fördom av Jane Austen

Om någon som läser detta mot all förmodan INTE vet hur berättelsen om Elisabeth Bennet och Mr. Darcy slutar, så sluta för allt i världen att läsa nu för denna text är inte spoiler-fri.

Jag vet inte i hur många år jag har sagt att jag ska läsa någonting av Jane Austen, Stolthet och fördom har dessutom stått i min bokhylla i över fem år men jag har aldrig riktigt kommit mig för. Ett gammalt bokmärke som låg någonstans kring kapitel 10 säger mig att jag har gjort ett försök vid ett tidigare tillfälle men uppenbarligen så kom jag inte långt. Men ibland är det ju bara inte riktigt rätt tid för en bok och det är bara en sådan sak man får acceptera. Men nu var tydligen den rätta tiden kommen för denna bok som, enligt texten på bokens baksida, ska vara Austens mästerverk. Den avverkades på ett par dagar, mestadels uppkrupen i Johans fåtölj.

En klassiker som Stolthet och fördom behöver ju ingen närmre presentation så jag nöjer mig med att säga något om vad jag tyckte. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att jag gillade den men att den inte riktigt var lika fantastisk som jag hade väntat mig. Kan det möjligtvis komma sig av det välkända fenomenet med för höga förväntningar?

Möjligtvis känner jag mig också, i vanlig ordning, litegrann snuvad på vad som hände sedan efter det att Elisabeth och Mr. Darcy kommit underfund med hur de skulle ha det i livet. Slutet kändes lite abrupt då en hel bok med många livfulla karaktärer liksom snördes ihop på bara en sida eller två. Visst förstår jag att bokens intrig tar slut när de lyckliga tu har fått varandra men jag vill ha mer. Jag vill veta hur fantastiskt det blev. Hur många barn de fick och om de levde lyckliga i alla sina dagar? Ett bröllop hade väl Austen åtminstonde kunnat bjuda på? Med tanke på hur många som gifter sig är det förvånansvärt fattigt på bröllop. Lite romantik tack!

Jaja, men nu när jag kommit igång så är det ju bara att fortsätta plöja Austen. Sex böcker ska det tydligen finnas så jag kanske får min dos av romantik innan jag har tagit mig igenom alla.

Men nu till två avslutande funderingar;
- Vilken filmatisering av Stolthet och fördom är den bästa?
- Vilken av Austens böcker ska jag läsa härnäst?