Favorit från Linas matkasse

Självklart hade jag ju tänkt mig en bild här. Men så blev det inte. Ibland får man helt enkelt leva med att det inte riktigt blir som man hade tänkt sig.


Grillade färsspett med fruktig bulgursallad och yoghurt
1. Tänd grillen. Lägg grillspett av trä i blöt.
2. Koka 4 portioner bulgur enligt anvisningar på förpackningen.
3. Kärna ur och skär bort skalaet från en galiamelon. Skär fruktköttet i tärningar. Finhacka 1/2 rödlök, 1/2 gurka, 1 kryka mynta och 1/2 kruka basilika. Klyfta 2 tomater. Blanda allt i en skål som även rymmer bulguren.
4. Blanda en dressing av 2 msk olja, 1 msk rödvinsvinäger, 1 tsk honung, 2 msk gräslök (fryst), 1/2 tsk salt och 2 krm svartpeppar. Blanda dressing, grönsaker och bulgur i skålen.
5. Blanda ca 500 g nötfärs med 1 msk tomatpuré, 1 tsk paprikapulver, 1 krm torkad koriander, 1/2 tsk salt och 2 krm svartpeppar. Pressa ned 1 vitlöksklyfta.
6. Forma färsen till 8 avlånga, smala järpar. Trä upp på spett och grilla dem runtom, eller stek dem i lite olja.
7. Lägg upp 2 dl matyoghurt i en skål och servera till färsspett och fruktig bulgursallad.

Källa: Linas matkasse.

Lite småjusteringar gjorde vi, bland annat tog vi färsk gräslök från trädgårdslandet. Sedan tog vi också två vitlöksklyftor istället för en och formade färsen till biffar istället för järpar eftersom vi inte grillade utan stekte i stekpanna.

Så här i efterhand tycker vi att man gott kunde ha kryddat på färsen lite mer än vad receptet sa.

Totalbetyget blir dock högt. Både jag och sambon gillade verkligen den här rätten och särskilt den fruktiga bulgursalladen. :)

Hungerspelen av Suzanne Collins

I en rasande takt har jag den senaste veckan plöjt igenom hela Hungerspelentrilogin. Jag tänkte att jag måste ju försöka förstå vad det är alla pratar om. Katniss hit, Panem dit. Team Peeta eller Team Gale...Nu förstår jag!

Jag har ju förstått att det har dragits en del paralleller till Twilight i och med den kärlekshistoria som finns invävd i berättelsen. En flicka, två pojkar. Vem ska hon välja? Personligen känner jag nog att likheten också slutar där. Redan från start har jag en känsla av att den inte är Katniss som kommer att göra det slutgiltiga valet utan att det snarare är händelseförloppet som kommer att tvinga henne till det ena eller det andra.

Tänk dig en framtid där hela landet styrs med järnhand av regeringen. Landets invånare är indelade i distrikt vars uppgift det är att förse huvudstaden med vad den behöver. Livsmedel, råvaror från naturen, underhållning. Allt detta är resultatet av ett uppror som skedde för länge sedan men som slogs ned av en brutal regering. Som påminnelse om detta tvingas varje disktrikt välja ut två unga spelare till de årliga hungerspelen. En TV-underhållning på liv och död där bara en person kan stå som segrare. Bara en spelare kommer ut levande.

Nät Katniss lillasyster dras som deltagare anmäler Katniss sig som frivillig att ta hennes plats. Som manlig moståndare från hennes eget distrikt har hon Peeta. Pojken som en gång för länge sedan rädda hennes liv. En tilltrasslad historia utvecklas där de är ömsom dödsfiender och ömsom bundsförvanter. Att leva eller dö är det som står på spel men hur ska de kunna utplåna den andre? Och vad känner Katniss för sin vän Gale som finns kvar i kolgruvorna där hemma?

Frågan är om de kan slå sig fria från det järngrepp som regimen har om dem. Hur ska de kunna genomföra spelen utan att bara vara brickor i regimens kontroll av landets befolkning?

Hungerspelen är en skickligt författad historia om uppror och motståndskraft. Om kärlek och om vänskap. Böckerna borde kanske också fungera som en varningsklockan för vad människan är kapabel till att göra med sina egna. Paralleller kan självklart dras till många länder idag där demokrati och humanitet inte på något sätt är ledord för statsmakterna.

Jag blir hela tiden överraskad över historiens utveckling, till skillnad från när jag läste Twilight. Sagan om Bella, Edward och Jacob är mer förutsägbar trots att den är lika fängslande medan jag aldrig riktigt visste vad jag skulle vänta mig av Hungerspelen. Tyvärr känner jag att det lämnades en ganska stor lucka på slutet av den sista boken med en del lösa trådar som jag själv gärna skulle vilja se knytas ihop ordentligt. Jag vet inte om det är en medveten strategi från författaren för att lämna historien så pass öppen att det finns utrymme för att skriva fler böcker om Panems öde eller om det är en uppmaning att klura vidare själv. Det lär visa sig.

Läs! :)

Mississippi av Hillary Jordan

Laura lever i en tid då hustrun gör som mannen säger. Så när Henry en dag berättar att de ska flytta till en gård i Mississippis delta för att odla bomull packar hon ner deras hem och deras barn och följer plikttroget om än motvilligt med. Temat för boken blir den fångenskap Laura upplever därute i leran och missmodet hon drabbas av och som lättas endast av att hennes mans bror, Jamie, kommer till gården och lättar upp stämnigen.

I 40-talets USA, och särskilt i södern, präglas samhället av rasmotsättningar. De svarta ses som en god och billig arbetskraft med reduceras från människor till något som mer liknar boskap. Så länge den duger som arbetskraft får den vara kvar men behandlas lika lättvindigt som kor och grisar när den inte längre är så stark eller så trogen som arbetet kräver. Henrys bror Jamie kommer tillbaka från kriget ungefär samtidigt som den svarta familjen Jacksons äldste son Ronsel. De båda har levt ett liv ute i Europa där svarta och vita kan leva sida vid sida, till och med tillsammans, och deras vänskap med varandra ses inte med blida ögon av traktens befolkning.

Hela berättelsen har en underton av att det snart kommer att gå fullständigt åt pipan för dem allihop. Det finns en svärta och man känner hela vägen att berättelsen inte kan sluta annat än i en tragedi. Man blir därför inte heller förvånad över det brutala slutet.

Tänkvärd och självklart läsvärd. Mississippi är inte en bok som man läser till sista sidan och sedan aldrig mer ägnar en tanke. Nej, den lever kvar lång tid efteråt och jag tror att det är viktigt att den får göra det så vi aldrig glömmer vilka fasansfulla gärningar människan är kapabel till eller att relationen mellan färgade och vita inte alltid varit vad den är idag. Att somliga fortfarande idag lever kvar i de föreställningar som driver på handlingen i Mississippi är inte bara skrämmande utan också motbjudande.

Kärt återseende

Min barndom var kanske inte rosenskimrande, men även den hade sina ljusglimtar. Mamma, bröderna, vännerna, äventyren i skogen...och sedan var det Ingvar. En livlina för ett barn som inte hade den där självklara tryggheten hemma som alla barn borde ha rätt till genom födseln.

Jag vet inte om Ingvar någonsin förstod vidden av hur betydelsefullt det var för mig att ha en tillflyktsort på andra sidan tomtgränsen om somrarna. En fristad där dagarna var fyllda av bus, uppmuntran, jordgubbar, ärtskidor och skottkärrerace. Jag vet inte ens om jag själv visste hur viktig den där tillfälliga flykten från verkligheten var för mig själv. Det är nog kanske något som jag förstått först nu när jag har lite distans till allting.

Jag vet att mamma förstod. Annars hade hon nog inte låtit mig vara borta så mycket som jag var, och innerst inne förstod nog även Ingvar eftersom han aldrig skickade hem mig om jag inte ville gå själv.

Det är många år sedan jag träffade honom sist och rykten har nått mig om att hans hälsa inte är vad den har varit. När jag återsåg honom idag blev jag så oerhört lättad av att se och höra att livet är mer väl ställt med honom än jag har vågat hoppas på. Om det sedan var en bra dag just idag snarare än ett vardagligt tillstånd det vet jag inte, men i så fall är jag oerhört tacksam för att jag fick träffa honom just idag av allla dagar.

Det blev en trevlig lunch med fint prat om det som varit och det som kommer. Drömmar, förhoppningar och minnen.

Idag är en mycket bra dag.