Vårteckensutmaning, v. 13

Jag inbillar mig att våren är lite tidigare än vanligt i år. Meteorologerna envisas med att kalla det för vinter, den här årstiden vi har här uppe just nu, men jag gör ett passivt motstånd. Om man inte börjar ropa vår tidigt hinner man ju inte med innan det slår över i sommar. 

I höstas hade jag en lärare som informerade oss om att det inte var meningen att tulpaner, hägg och syren skulle blomma samtidigt.  Men jag vet inte jag. Hon kanske bara skulle behöva ta våren dit hon kommer? ;)

Äntligen! Nu får kängorna stå kvar i skohyllan, åtminstone när vi går på koppelpromenad längs gator och gångvägar. Det är länge kvar innan man snör på sig sådana här skor för en skogspromenad.

Vi står så att säga med en tass i vintern och en tass i våren...

Jag älskar att sitta ute och plugga, och nu är det äntligen möjligt igen utan att riskera frostskador. I alla fall så länge solen skiner! :)

Så, där hade ni veckans uppdatering om hur långt våren har kommit här där jag bor. Kika in på Humlebacken och se efter hur långt våren har kommit hos de andra deltagarna.

En internetidentitet?

Har just sett programmet "Du är googlad" (Dokument inifrån) på SVT och det fick mig att fundera på det här med identitet. Kan man idag säga att vi bara har en identitet? Historiskt sett var det nog ganska tydligt och klart vem man var. Man var son eller dotter till den och den. Man var make eller maka till den ena eller den andra. Man var uppvuxen på en viss plats och mest troligt levde man en stor del av sitt liv på just den platsen.

Idag lever vi i en helt annan sorts verklighet. Vi definieras inte på samma sätt av vår familj, vi flyttar omkring, byter jobb, byter partner. Kort sagt präglas vi av förändring. Man är inte den man var särskilt länge.

Lägger vi dessutom till den dimension som Internet tillför blir bilden än mer komplex. Plötsligt är vi inte på egen hand ansvariga för vår identitet. Någon annan kan lägga till eller dra ifrån från det avtryck vi gör där ute på nätet. Vi har inte längre full kontroll över vårt eget jag. Eller i alla fall inte över den bild som en enkel Google-sökning ger av vem jag är.

Internet medför också oanade möjligheter att laborera med sin identitet. Avskärmningen som man kan uppleva när man kommunicerar online öppnar onekligen dörrar som inte existerade tidigare. Man kan med relativt enkla medel laborera med sin personlighet och fabricera en identitet så som man vill att den ska uppfattas av andra. På gott och på ont. Frågan är hur stor risk vi löper att tappa bort oss själva i detta hav av möjligheter och parallella identiteter.

Det får en onekligen att fundera; vem är jag? Egentligen?

Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon

För ett år sedan läste jag Ensamma hjärtan och hemlösa hundar (klicka på länken så ser du vad jag skrev om den då) och man skulle kunna säga att den byggde upp höga förväntningar på en eventuell uppföljare. Hundar, hus och hjärtats längtan gjorde mig definitivt inte besviken!

Boken avhandlar det tunga ämnet om hur man går vidare efter att det otänkbara har hänt. Juliets man Ben avlider plötsligt i en hjärtattack när han är ute med hunden och hela Juliets värld ställs på ända. Hur ska hon kunna leva vidare utan sin själsfrände? Familj och vänner gör vad de kan men hur gör man för att lindra en sorg så stor och tung att den inte går att beskriva med ord?
Juliet stänger in sig och sorgen i sitt och Bens nyinköpta renoveringsobjekt, hon orkar inte med allting utanför hemmets väggar och hennes familj oroar sig för hur hon ska ta sig igenom sorgen. Juliets mamma tvingar henne att ta sig ut genom att boka in henne som husdjursvakt hos diverse grannar och sakta men säkert orkar hon möta omvärlden. En granne hjälper henne att ta tag i renoveringen och hon börjar ana en liten ljusning i tillvaron.
Sedan tillstöter komplikationer. Såklart. Juliets förhållande till sin syster är komplicerat efter Bens död och en fnurra på äktenskapstråden i systerns äktenskap ställer till det ytterligare.
Även i denna bok spelar hundarna en stor roll i människans läkeprocess. Deras fantastiska förmåga att finnas till och "säga de rätta sakerna" hjälper Juliet på vägen att hitta sig själv igen och ger henne en knuff i riktning mot ny kärlek. Men vågar hon tro att det är möjligt?

Handlingen utspelar sig i samma by som Ensamma hjärtan och hemlösa hundar och även om historierna inte hänger samman mer än den gemensamma nämnaren hundar så figurerar en del av karaktärerna från den första boken i bakgrunden av den här berättelsen. Det ger en mysig igenkänningsfaktor som jag verkligen uppskattade.

Precis som Ensamma hjärtan och hemlösa hundar lämnar den här boken mig med en känsla av att vilja ha mer! Mer! Mer! Så det var med vemod jag vände sista sidan. Men det är väl de böckerna som är de bästa böckerna? De där böckerna som man önskar att man inte hade läst ännu så att man fortfarande hade hela upplevelsen framför sig istället för bakom sig.

Nu har jag ångan uppe

Träningssuget håller i sig.

Idag testade jag och vovven fokus under baklängesmarsch (GF 1.2) utomhus, där inga läskiga trösklar stör, och det gick betydligt bättre än igår. Så vi är nog på rätt väg i alla fall. Även fokus sittande i utgångsställning (GF 1.3) funkade fint utomhus så där kan vi nog snart sätta en bock i rutan. Men jag har fortfarande kvar att träna det med störning och lite kvalitetssäkring så att kunskapen verkligen befästs.

Med vind i seglen gick jag vidare till nästa grundfärdighet, targeting! Den här grundfärdigheten har jag tränat en hel del på tidigare eftersom den är så sjukt användbar. Genom att lära hunden att vidröra exempelvis en targetsticka med nosen, eller en targetmatta (musmatta eller annat) med tassen kan man snabbt ta det vidare till allsköns kuliga tricks och färdigheter. Post-it lappar eller den egna handflatan fungerar också alldeles fantastiskt för ändamålet. Targetträning används mycket av djurtränare på zoo där de behöver lära djuren att låta sig hanteras av skötare och veterinärer.

Targetsticka med nosen (2.1) avklarades i ett flygande fläng liksom Post-it-lapp med nosen (GF 2.3). Det var de lätta bitarna. Imorgon ska jag ta tag i musmatta med tass (GF 2.4) och här har jag haft en del problem tidigare. Chapp envisas med att växelvis hoppa på musmattan med båda framtassarna samtidigt som han fnyser frustrerat och att plocka upp den med munnen och springa iväg med den. Man håller sig för skratt kan jag lova. Men vi får se det som en utmaning. Det blir till att plocka ned beteendet i beståndsdelar så att jag kan lära in det från grunden igen och förhoppningsvis undvika den där frustrationen som bara mynnar ut i busstreck.

Plötsligt känns det som att jag har för få timmar på mitt dygn. Nu; hockey! :)

Jagad av lögnen av Nora Roberts

Ännu en Nora Roberts-bok att plöja! Den här innehåller alla de där delarna som man vill åt när man plockar upp en Roberts - kärlek, spänning, intressanta miljöer och spännande karaktärer.

Boken tar en med till en fallskärmshoppande brandmans vardag i Montanas bergsområden. Som vanligt har Roberts gjort sin research bra och det ger hela berättelsen en äkta känsla. En expert kan säkert hitta en eller annan felaktighet men hur många är egentligen expert på fallskärmshoppande brandmän?

Huvudpersonen är som vanligt en kvinna (finns det någon Roberts-bok där huvudpersonen är en man?) och denna gång heter hon Rowan. Elden är hennes liv och hon brinner verkligen för sitt yrke. När hon kommer tillbaka till ännu en säsong plågas hon av minnena ifrån den olycka som dödade en kollega och vän förra året och ingenting är sig likt. Någon anklagar Rowan personligen för dödsfallet och spänningen stiger med högsommarvärmen.

Ytterligare en förändring är att Rowan för första gången lockas att bryta emot sin egen regel att inte bli romantiskt involverad med en kollega. Kan hon verkligen motstå Gulliver Curry?

Som sagt, ett lagom mått av spänning kombinerat med en rejäl portion kärlek. Läs, läs, läs!

Grundfärdigheter på schemat

Med vårkänslorna kommer också hundträningssuget. Idag har jag och vovven satt igång med träningen av grundfärdigheterna enligt klickerträningssystemet. Mycket av det kan han redan men jag har inte tränat det på ett medvetet strukturerat sätt. Jag har generellt sett en tendens att fastna i det som vi redan kan och jag tänker att detta ska hjälpa mig att ta hundträningen framåt.

Grundfärdigheterna är ett gäng färdigheter som man tränar var för sig för att sedan sätta ihop till färdiga moment. Allting man gör kan byggas ihop av dessa grundfärdigheter (GF) så det är en kalasbra grund att bygga på.

Jag hoppas att vi innan sommaren är slut kommer att kunna allt det man ska kunna för start i lydnadsklass 1. Att sedan faktiskt starta är en helt annan femma. I flera moment ingår det att hunden ska vara lös men under kontroll och här brister det ju en aning för min stjärna.
Under lydnadstävlingar befinner man sig på ett område tillsammans med en väldans massa andra hundar och jag kan inte ta risken att "fel" hanhund sitter vid sidan om planen eftersom konsekvenserna skulle bli allt för stora. Både för den stackars hunden som min lilla ängel mer än gärna skulle bita huvudet av men också för att det skulle rasera så mycket av den träning vi har lagt ner för att höja hans toleransnivå för hanhundar i vardagen. Det skulle inte vara värt det.
Men bara för att man inte ska starta i en riktig tävling så innebär ju inte det att man inte kan träna för att göra det. Det ger oss ett mål och en mening med träningen vilket är bra för både mig och vovven.

Här passar jag på att lägga in en varning för att inlägget nu tar sig formen av en liten träningsdagbok. Mest för min egen skull men kanske av visst intresse för den som råkar dela mitt hundträningsintresse.

Idag startade jag träningen på den första grundfärdigheten. Fokus. Fokus har vi tränat en hel del tidigare men inte med något särskilt mål för uthålligheten.
- Fokus i stående framför föraren (1.1) fick vi snabbt kläm på eftersom vi tränat det mycket tidigare. Detta fixade Chapp även fint ute på promenaden idag.
- Fokus under baklängesmarsch (1.2) var däremot lite knepigare. Som den stundtals försiktige herre Chapp är tenderar han att vilja titta vart han sätter tassarna. Jag tror att detta blir ännu svårare eftersom han är lite skeptisk till den tröskel som går tvärs genom vårt vardagsrum - och som han tvingas korsa när vi tränar inomhus. Kanske går det lättare utomhus eller i ett annat rum? Jag får prova på övervåningen där vi får samma utrymme som nere men utan tröskel.

Det blir att jobba vidare med fokus under marsch och sedan fokus sittande i utgångställning. Lite stärningsträning och doggie-zen på det så ska vi nog snart kunna sätta en bock på den första grundfärdigheten.

Välkommen träningsvår! :)

Vårteckensutmaning, v. 12

Finvovven ligger och solar i en snödriva - då är våren på gång!

Denna helg hade jag bara med mig kameran i mobilen så ni får ursäkta den halvtaskiga bildkvalitén. Och som vanligt får ni sno på huvudet. ;)

Vårteckensutmaning, v. 11

Promenad på asfalt är ett riktigt vårtecken... Men så här fint är det bara där solen ligger på hela dagen. Skuggpartierna är däremot rena livsfaran. Skridskor skulle vara det bästa skodonet på många ställen. Kanske är också det ett vårtecken i sig! ;-)
Och tulpaner. Utförligare beskrivning är nog överflödig!

Bibliotekskatten Dewey

av Vicki Myron



Jag tror jag hade hört talas om den här bibliotekskatten som kallades Dewey någon gång tidigare men inte riktigt stannat upp för att ta reda på mer. Men det sådde väl ett litet frö någonstans för när jag såg boken på årets bokrea så kunde jag inte låta bli.

Det här är historien om kattungen som överlevde en iskall natt i ett bokinkast på biblioteket i en småstad i Iowa, USA. Personalen som hittade honom bestämde sig för att behålla honom och Dewey var staden Spencers bibliotekskatt under resten av sitt liv.
Till synes levde Dewey ett helt vanligt kattliv men i boken som är skriven av hand matte, Vicki, förstår man att detta var mer än en vanlig katt. Dewey berörde många och gjorde stor skillnad i många människors liv vilket gav honom ett rykte världen över. Att hans dödsruna publicerades i över 300 tidningar runt om i världen säger en hel del.

Boken berör, särskilt en djurälskare som jag, och förmedlar det viktiga budskapet att ett djur verkligen kan göra skillnad. Det är inte bara ett djur- något många djurägare nog får höra när de sörjer ett husdjur som gått bort - utan det är verkligen en familjemedlem som betyder massor för sina närmaste människor.

Att ett djur kan hela människor hyser jag inget tvivel om och även om jag tycker att detta är en fantastisk berättelse kan jag tyvärr inte låta bli att känna att den kanske blev lite väl långdragen ibland. Men detta känns som en parantes och jag kan definitivt rekommendera alla som gillar djur och framför allt fantastiska möten mellan människor och djur att läsa den.

Vore det inte mysigt med en bibliotekskatt på varje bibliotek? Kanske inte ur en allergikers perspektiv, men ändå?

Fantastiska människor

Jag åker ju mycket buss nu för tiden vilket också innebär att jag träffar många människor jag inte känner. Utimellanåt kan man ju inte låte bli att sitta och spana lite på vad alla andra har för sig på bussen. Allt som oftast förekommer det inte något vidare spännande, men ibland snubblar man över människor som slår en som så där extra fantastiska. Det här är en kort berättelse om ett sådant möte.

Här om dagen satt det en mamma med sin handikappade dotter på ett säte i närheten av mig. Dottern hade något problem med sin benställnig vilket gjorde det knepigt för henne att gå. När vi närmade oss slutdestination skulle flickan gå ett par, tre rader fram i bussen för att slänga sitt skräp i sopkorgen. Med mycket möda tog hon sig nästan hela vägen fram och vände sig sedan emot sin mamma för att hon skulle hjälpa henne. Det naturliga hade kanske varit att gå fram, ta skräpet av flickan och kasta det i sopkorgen. Men inte den här mamman. Under glada hejarop och lite tips från "coachen" tog sig flickan till slut fram till sopkorgen och lyckades med mycket möda öppna locken och slänga skräpet. Proceduren upprepade sig sedan på vägen tillbaka.
Det som var så fantastiskt var att det verkligen syntes på flickan hur stolt hon var över att hon faktiskt hade klarat det själv. Man blev lite varm i hjärtat. Och den fantastiska mamman som inte på något sätt skämdes över dotterns kamp utan glatt hejade på och lät sin dotter växa med uppgiften. Härligt att se!

Vårteckensutmaning 2012 v10

Nu är Humlebackens vårteckensutmaning igång igen. Så nu ska vi ut och leta vårtecken. Men jag måste erkänna att när jag vaknade imorse och termometern visade - 17 grader, då kändes våren väldigt långt borta.

Men ett vårtecken har jag vaskat fram denna första vårteckensmåndag - ljuset! När jag åt frukost vid 7-snåret var det redan ljust ute och när jag gick ut med hunden en timme senare sken solen! Härligare kan det inte bli.

Just nu fungerar det tydligen inte att sno bilderna rätt väg. Så antingen får ni visualisera eller sno på huvudet.