Längtan

Ibland läser man en sådan där bok som gör en varm i hjärtat. Förra våren läste jag en sådan bok, "Ensamma hjärtan och hemlösa hundar". Klicka på länken så ser du vad jag skrev om den då.

Nu har det kommit en uppföljare som heter "Hundar, hus och hjärtats längtan" och jag behöver bara läsa titeln för att veta att den kommer att göra mig varm i hjärtat den med. Jag skyndade mig att ställa mig i kö på biblioteket men det var jag inte ensam om att ha gjort. Men sedan kom jag ihåg att det finns ju faktiskt ett bibliotek här i Ursviken också och där var kön inte ens hälften så lång. Ibland ska man ha lite tur. :)

Så nu längtar jag efter att tända en brasa i kaminen och sjunka ner i soffan och läsa om hundar, hus och hjärtats längtan. Läs fort nu ni som står före mig i kön.

Vad är grejen med skidåkning?

Det frågar jag mig varje söndag under vinterhalvåret.

Ett gäng snoriga människor som stakar sig fram i spåren. Timme ut och timme in. Och sedan en publik med medelålder över 50 som står och skriker "Heja, heja, heja...." samtidigt som de klämtar med klockor och viftar med flaggor. I de allra flesta sporter har läktarkulturen utvecklats en bra bit från "Heja, heja, heja..." men icke inom skidsporten. Är det inte dags för en modernisering? Bengaliska eldar och tifo skulle sannerligen göra hela historien lite mer spännande.

Och sedan händer det ju ingenting...de bara åker och åker och åker. Utimellanåt är det någon som faller. Då måste jag erkänna att underhållningsvärdet ökar en aning. Särskilt om flera åkare dras med i samma fall. Då blir till och med jag intresserad för en liten stund!

Sprint är den enda form av längdskidåkning som jag kan uppskatta litegrann. Det går fort, folk trillar och faller och spurterna är spännande. Så jag frågar mig, kan man inte bara skippa resten?

Vi pratar så olika

Häromdagen satt jag och tjuvlyssnade lite på två damer som åt sin lunch på Frasses på torget. De pratade om ditten och datten och glad sedan in på AIK:s senaste nyförvärv, Klingberg tror jag att han heter.

Tant 1(lite exalterat): Men såg du den där nya, Klingberg?
Tant 2: Joooo, visst var han duktig?
Tant 1: Ja, jag tycker då att han gick rakt in i hjärtat.

Jag konstaterar att det är väldigt olika hur man pratar om saker och ting. Jag tror till exempel inte att två gubbar hade konstaterat att nyförvärvet "gick rakt in i hjärtat"... ;)

Men lite av charmen med världen är väl trots allt olikheterna.

Writers block

Jepp, så heter skrivkramp på engelska. Idag har jag lärt mig någonting nytt! ;)

I veckan ska utbildningens första hemtenta skrivas och så här dagen före min planerade inlämning (egentligen är sista inlämning på fredag men jag satsar på långhelg) infann sig skrivkrampen. Med besked. Det är inte ens på den nivån att jag vet vad jag vill skriva, bara inte hur. Nej, det är värre. Jag sitter här och har ingen aning om vad jag ska skriva, och vågar inte prova av rädsla för att det inte kommer att bli bra.

Vart kom detta ifrån kan man fråga sig? Det är lite okaraktäristiskt faktiskt.

Men nu har jag tagit en långpromenad med hunden och planerar att sova lite på saken. Jag hoppas att allting har fallit på plats innan jag vaknar imorgon bitti.

Så imorgon tänker jag starta dagen med en inställning som säger; "Jag skiter i om det blir bra, bara det blir!" Och sedan får det bli som det blir helt enkelt. :)

Apropå skrivkramp förresten, intressant blogginlägg i frågan:
http://sethgodin.typepad.com/seths_blog/2011/09/talkers-block.html

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

Så sa Karin Boye i sin dikt "I rörelse". Men jag undrar jag. Har hon någonsin pendlat mellan Umeå och Skellefteå?

Men det är klart, om man nu ska se det här i ett vidare perspektiv. Vilket vi ju får lära oss att vi alltid ska göra.

Så, vägen till målet - dvs. denna tid av hårda studier,  långa och framför allt många bussfärder längs E4:an, tentastress och framtidsångest - kan man anta kommer att göra att jag uppskattar målet så mycket mer. Det kommer att vara mödan värt när jag står där med examensbeviset i min hand. När jag och mina vänner firar hur j-la bra vi är...då kommer alla vedermödor att blekna. Det kommer att vara värt det och dessutom har vi faktiskt en hel del kul efter vägen!

En tant på Konsum

Ja, det är ju ibland lite svårt att låta bli att tjuvlyssna. Det går ju liksom inte stänga av sina öron och inte höra.

Idag stod jag i kön till kassan på Konsum och framför mig står en tant, inte jättegammal men ändock en tant, som ska betala. Hon drar sitt medlemskort och kassörskan frågar om hon vill använda sin återbäring. Efter lite betänketid svarar tanten: "Jaaaaaaa, du vet, man kan ju tvärdö. Och då är det ju ingen idé att ha den där sparad..."

Jag kunde inte låta bli att le lite så jag vart tvungen att vända mig bort en stund. Men nu kan jag inte bestämma mig. Är det där att vara onödigt pessimistisk eller är det smart? Borde fler resonera så även om de små sakerna i livet?

Helgerna var goda

Kanske lite för goda. Det är inte klokt så mycket onyttigt jag har ätit under de sista veckorna av det gamla året. Hur tänkte jag där?

Jag får väl lova bot och bättring antar jag. Bara godis på lördagar. Inte slarva med tandborstningen. Slut med läsk och annat socker i flytande form. Jag vill härmed ta tillfället i akt att önska mig själv lycka till. ;)

I övrigt är skolan i full gång igen. Tack vara intensivt arbete före julhelgen har jag faktiskt kunnat ta jullov trots att det egentligen inte ingår i Universitetets ordbok. Det var välbehövligt kan jag lova. Och värt allt slit före. Men nu är det slut med lata dagar och sena nätter. Nu gäller istället tidiga mornar och tidiga kvällar för att orka med det förstnämnda. Det är bara att köra hårt!

Nu låter det ju litegrann som att jag tänker börja ett nytt liv så här under de första skälvande dagarna på år 2012. Men så är definitivt inte fallet. Jag hoppas bara att jag kanske kan ta lite bättre hand om mig själv än jag har gjort de senaste veckorna.

Nu; lite plugg, mycket buss, lite seminarium i Umeå och en till dust med tidigare nämnda buss.