Tourettes syndrom och reflektioner om vem jag är

SVT Play är en fantastisk källa till tidsfördriv när man ligger i sjuksäng, eller snarare i sjuksoffa. Jag har precis avslutat en intressant dokumentär om Tourettes syndrom som handlade om två män, i olika stadier i sitt liv, som lever med sina tics varje dag för resten av sina liv. Dokumentären handlade om deras vardag och hur de hanterar sitt liv som det är. Mycket sevärd.

Mot slutet ställde en av dem frågan "vem är jag utan mina tics?, han konstaterade att han förmodligen skulle sakna sin tourettes om den försvann men att det samtidigt inte går en dag utan att han önskar att han kunde slippa den.

Jag känner igen denna tudelade inställning till sin egen situation. Vem är jag utan den historia som jag bär med mig? Är jag inte en bättre person på grund av det som jag har varit med om och skulle jag verkligen vilja vara någon annan?

Om det jag varit med om är en förutsättning för vem jag är idag, kan jag då verkligen önska att det aldrig hade hänt? Svaret på den frågan är nog ja och nej på samma gång. Självklart önskar jag, varje dag, att jag hade varit ett normalt barn med en normal uppväxt och att jag skulle slippa leva med konsekvenserna av det jag har upplevt. Men samtidigt vet jag att jag är en bättre person idag på grund av detsamma. Vill jag verkligen vara någon annan? Men kanske skulle jag ha varit lika bra, bara på ett annat sätt...

Ja ni förstår, detta resonemang kan man snurra till hur mycket som helst. Det tar aldrig slut och jag har brottats med det i många år.

Kontentan är i alla fall att jag är den jag är på grund av det jag har varit med om i mitt liv, och att det inte finns någonting att göra för att förändra det som skett idag. Det gäller helt enkelt att försöka vara den bästa person man kan vara och att acceptera att det som har hänt har hänt. Samtidigt som jag önskar att det aldrig hade hänt...

P.S Jag förstår att det jag skriver här kan läsas av vem som helst. Även av personer som jag kanske inte nödvändigtvis vill ska veta någonting om vem jag är idag. Det är en del av det hela. Men jag vill bara säga en sak. Man kan gå vidare, men tyvärr aldrig glömma och förlåta. Det är den verklighet jag lever i idag på grund av beslut om mitt liv som en annan person i min närhet tog i sina egna händer får många år sedan. Jag vet att bibeln säger någonting om att älska, glömma och förlåta. Jag har aldrig trott på bibeln.

P.S2, till mamma. Ta ingen skuld i detta på dina axlar. Utan dig hade jag inte varit så bra som jag är idag. Vi vet båda hos vem skulden ligger.