En nystart

Jag har arbetat på samma arbetsplats i massor av år nu, nästan ända sedan jag tog studenten. Och det börjar faktiskt vara länge sedan nu. Jag har haft många fina dagar på mitt jobb. Det har lärt mig en hel del om mig själv och om mina medmänniskor. Jag har mött så många fina människor som jag delat mycket roligt med. Men nu har jag kommit till den punkt då det är dags för någonting nytt.

Har ni någon gång känt att ni är färdig med någonting ni håller på med? Att allting bara faller in i en rutin utan vidare möjlighet till utveckling? Det är på det stället jag har befunnit mig i mitt arbete de sista åren. Stagnation är ett fint ord för det hela tror jag.

Det är inte det att jag inte har trivts med mitt jobb, det handlar snarare om att jag vantrivs med att inte röra mig framåt. Att inte längre utvecklas och att känna att jag har nått så långt som jag kan nå. Efter detta finns ingenting mer. Jag blir rastlös, och när jag blir rastlös känner jag att depressionen inte är särskilt långt borta. Den kommer i små vindpustar då och då, och de luktar illa. Det stället vill jag aldrig mer till. Jag vet precis hur det känns, hur det ser ut och hur det luktar. Det stället är jag definitivt färdig med.

Så vad gör man? Man ser sig omkring och hittar en utgång som är märk med en skylt där det står utveckling pågår! På måndag börjar skolan. Igår var sista dagen på jobbet innan min tjänstledighet börjar. Idag känns det som att jag andas en lättare luft. En luft som inte längre är besudlad av den där annalkande depressionen. En lätt, frisk luft.

Nu tar jag tag i mig själv och tar ansvar för min egen utveckling. Framtiden; här kommer jag!