Vad är grejen med skidåkning?

Det frågar jag mig varje söndag under vinterhalvåret.

Ett gäng snoriga människor som stakar sig fram i spåren. Timme ut och timme in. Och sedan en publik med medelålder över 50 som står och skriker "Heja, heja, heja...." samtidigt som de klämtar med klockor och viftar med flaggor. I de allra flesta sporter har läktarkulturen utvecklats en bra bit från "Heja, heja, heja..." men icke inom skidsporten. Är det inte dags för en modernisering? Bengaliska eldar och tifo skulle sannerligen göra hela historien lite mer spännande.

Och sedan händer det ju ingenting...de bara åker och åker och åker. Utimellanåt är det någon som faller. Då måste jag erkänna att underhållningsvärdet ökar en aning. Särskilt om flera åkare dras med i samma fall. Då blir till och med jag intresserad för en liten stund!

Sprint är den enda form av längdskidåkning som jag kan uppskatta litegrann. Det går fort, folk trillar och faller och spurterna är spännande. Så jag frågar mig, kan man inte bara skippa resten?