Lite bilder från vår stora dag.

Jag vill minnas att jag lovade en bildkavalkad och en utförligare berättelse om vår stora dag. Den som väntar på något gott fick denna gång vänta två månader! Och det kommer mest en bildkavalkad denna gång, den utförligare berättelsen tar vi en annan dag.

Tyvärr har jag inte så mycket nya bilder att visa, de flesta som kikar in här har nog redan sett dessa bilder i vår bröllopsfotoapp men för nu får ni hålla till godo. Vi kämpar just nu på med att välja vilka bilder fotografen ska slutredigera men det är så rackarns svårt att välja vilka bilder vi vill ha. Eller snarare är det toksvårt att välja bort bilder vi inte vill ha. Men när vi är klara med det ska ni få se, lovar! Sedan väntar jag på bilder från käraste lillebror också, han sitter hemma och redigerar det han har i sin kamera...det ska bli spännande att se! :)

Men får nu får ni alltså hålla till godo med "gammal skåpmat".

När vi frågade om Jocke och Sandra ville sjunga och spela i kyrkan så visste vi att det skulle bli fantastiskt bra. Exakt hur fantastiskt bra det skulle bli hade vi aldrig kunnat ana.

Solen log mot oss och våra gäster på kyrktrappen. En sak jag lärt mig är att ris är hårt. Jisses, man skulle haft visir. ;)

Vi anländer till festligheterna efter att ha varit upp på Höjdens äldreboende och hälsat på hos lilla farmor som då fortfarande levde. Det känns fint att hon hann med att dela vår dag.

Brudskål på solig terrass, finaste värdparet Jocke och Linda håller ett välkomsttal innehållandes en väldans massa B.

Jag är verkligen supernöjd med bordsdekorationerna. Bandet med fjärilar runt blockljusen pysslade jag ihop själv och blommorna fixade stans bästa bröllopskoordinator Desirée. Pom-Pomsen som kan anas i nedre vänstra hörnet hade ena halvan av värdparet, Linda, pysslat ihop.

Johan kastade kavajen redan innan vi satt till bords, vädret var fantastiskt men varmt.

Finaste tårtan, ännu en detalj som verkligen blev vackrare än vi någonsin hade kunnat ana.

Johan hade stränga order att inte kladda tårta i ansiktet på sin nyblivna fru. Klok som han är gjorde han som han blev tillsagd.

Finaste mamma höll ett lika fint tal. Jag blev påmind om en del saker som hände när jag och Johan nyss träffats, vad fort man glömmer.

Nästan alla i pendlar-gänget samlade. Jag är så glad att ni ville dela vår stora dag! :)

Mina kära bröder tog med sig Johan ut på "konferens".

Bröderna svänger sina lurviga.

Posering på terassen.

Vart é Bettan?

Till bords...

Det sjöngs och spelades på terassen hela kvällen.

Jag och finaste vännen Sandra!

Hej äktenskap!

Så var det då officiellt, jag och Johan ska leva tillsammans tills döden skiljer oss åt! :)

Vad kan jag säga om äktenskapet så här långt? I ärlighetens namn kanske inte så mycket har förändrats men det känns himla bra att kalla Johan för "min man" istället för "min sambo". Jag gillar liksom tanken på att vakna bredvid honom varje morgon och veta att han är bara min och att jag är bara hans.

Första kyssen som äkta makar. Foto: Joakim Jacobsson.

Det enda tråkiga med att ha gift sig är väl att man nu har det bakom sig och inte framför sig och eftersom det var så fantastiskt roligt så skulle man vilja göra det igen och igen och igen... med samma man såklart. Men det har vi varken råd med eller ork till så vi nöjer oss med en gång. 

Det kommer en bildkavalkad och en utförligare berättelse om vår helt fantastiska dag framöver, det lovar jag. Till dess; hade! :)

"Vad som än händer" av Kristin Hannah

När man älskar att läsa händer det ju emellanåt  att man snubblar över en författare som tilltalar en på ett alldeles särskilt sätt. Jag har just avslutat den första boken jag läst författad av Kristin Hannah och jag inser att jag måste läsa allt hon har skrivit. Allt! 

Tully och Kate är inte de självklara bästa vännerna men jag tänker att det kanske är just därför de går genom livet och oavsett vad som händer är de fortfarande bästa vänner. Livet går upp och ner, men vänskapen består trots att den gång på gång utsätts för hårda prövningar. Genom boken får man följa tjejerna från tonåren till vuxen ålder och jag är imponerad över hur författaren lyckas fånga mig från start till slut trots det stora tidsspannet. Ofta tycker jag att historier som sträcker sig över en lång tid blir antingen väldigt övergripande eller mycket fragmentarisk, men det gäller sannerligen inte den här boken. Ingenstans saknar jag djup utan författaren levererar allt jag vill ha och lite till berättelsen igenom.

Hittentills i sommar har jag sett ett tydligt gemensamt tema på de böcker jag har läst. Alla har två kvinnor, syskon eller bästa vänner, i fokus. Först var det "Själens osaliga längtan" som sedan följdes av "Juno och Juliett" som i sin tur följdes av "Sommarsystrar". Men nu tror jag att jag har slut på lagret med böcker på det temat. Om jag inte går ut och skaffar fler förstås. Sommarens loppisar brukar ju bjuda på många fyndlådor fulla med böcker till löjligt billiga priser så det är inte omöjligt att jag hittar fler böcker på samma tema. En sak är då säker, hittar jag någon av Kristin Hannahs böcker i en loppislåda så finns det inte en chans att det inte hänger med mig hem.

"Själens osaliga längtan" av Audrey Niffenegger

Den här boken var ett av de där fynden jag gjorde på årets bokrea, ett väldigt oplanerat inköp där jag sannerligen inte visste vad jag gav mig in på. Det visste jag för övrigt inte när jag befann mig halvvägs in i boken heller.

Boken börjar och slutar med Elspeth, som efter en sjukdomstid dör i leukemi och lämnar sin sörjande älskare Robert ensam kvar. Elspeth har testamenterat sin lägenhet, lägenheten ovanför Roberts, till sin tvillingsysters bägge döttrar Julia och Valentina. Julia och Valentina är också de tvillingar och de flyttar från Chicago till London för att börja sina nya liv och flyttar in i sin mosters gamla lägenhet. Väl på plats blir de medvetna om att deras moster inte riktigt har gått vidare efter sin död, hon finns kvar i lägenheten, fångad i sin egen död, och tvillingarnas nya liv ter sig inte riktigt som de hade föreställt sig. Vålnader, grannen Martin vars fru just gått ifrån honom på grund av hans tvångsbeteenden, Robert som våndas över tvillingarnas likheter med hans älskade Elspeth och de slitningar som vuxenlivet medför på tvillingarnas relation till varandra var ingredienser i vardagen som Julia och Valentina inte hade förutsett.

Alla dessa ingredienser leder till förvecklingar som jag sannerligen inte hade förutspått när jag började läsa boken och mot slutet tycker jag nog allt att det blir lite väl skruvat mellan varven. Men trots det så skulle jag för allt i världen inte vilja ha den här boken oläst eftersom jag tycker att den har  många viktiga saker att berätta. Och persongalleriet och språket är fantastiskt. Författaren har verkligen lyckats beskriva människorna och skeendena på ett sätt som gör dem trovärdiga trots att det är lite skruvat mellan varven. Man känner med och för människorna och vill verkligen veta hur det går för var och en av dem. Någras öde gläds man vid, någras öden sörjer man.

Handlingen utvecklas sig verkligen inte som man förväntar sig att den ska göra men det är en av de saker som gör att man drivs att läsa vidare. Och precis när man tror att man greppar handlingen så vrider författaren till det på ett oväntat sätt och handlingen tar en ny riktning.

Intressant, skruvat, läsvärt.

Long time no see

Vad hände? Jag tror att livet hände. Skolan och sånt. Det nyss avslutade läsåret var ett långt och intensivt sådant som jag tror litegrann sög musten ur mig. Det fanns liksom inte så mycket ork kvar till att skriva bara för nöjes skull.

Det har hänt så mycket som aldrig kommer att dokumenteras här. Men det är så med livet. Det går sin egen väg och det är liksom bara att hålla i sig och hänga med.

Jag lovar ingenting, men det känns ändå som att skrivlusten än en gång börjar infinna sig. Jag börjar i alla fall starkt med två inlägg på en dag. Detta, och snart ett med ett litet boktips. Och jag kan varna er redan nu, det är ett litet underligt boktips.

Bokfyndat

Bokrea, en av årets viktigaste högtidsstunder! I år lyckades jag dessutom tajma det så att jag inte skulle till Umeå just idag, vilket innebar att jag kunde stiga upp en timme tidigare än jag behövde bara för att gå runt bland böckerna och njuta klockan sju på morgonen. Boklycka!

Årets fynd:

Jag har hört så mycket, både gott och ont, om denna bok och nu kunde jag inte motstå nyfikenheten längre. Den var dock inte på rean men såldes billigare som månadens bok eller vad de kallar det. Somliga påstår att den ska fylla tomrummet efter Twilight, andra menar att den misslyckas med just det. Jag säger att vi får väl se! 

Det här verkar vara en spännande historia om en dotter som, för att rädda familjens hem måste hon leta reda på sin pappa som är spårlöst försvunnen och se till att han inställer sig till den rättegång han kallats till. Problemet är bara att ingen vill hjälpa henne, ingen vill ens prata med henne och särskilt inte om hennes pappa. Recensionerna lovar en  välskriven "page-turner" .

Här har jag verkligen ingen aning om vad jag ger mig in på. En gammal moster dör och testamenterar sin lägenhet till sina systerdöttrar. Deras nya grannar är besynnerliga och den döda mostern tycks inte vilja lämna vare sig lägenheten eller flickorna i fred. Men det är ingen skräckhistoria vad jag kan förstå, utan snarare en berättelse om kärlekens många former.

Chiclitt om en kvinna som hamnar i trubbel för att hon aldrig kan hålla tyst. Kan vara dråpligt rolig eller  precis det motsatta. Jag hoppas på det förstnämnda.

Här är årets säkra kort. Jag läste "En liten hattaffär på hörnet" på en solstol o Turkiet i somras, jag är övertygad om att denna kommer att göra sig minst lika bra på en solstol i Bahamas! 

Minst en bok om ett fantastiskt husdjur varje bokrea, det verkar vara en fyndtrend för mig. Förra året var det bibliotekskatten Dewey och i år är det cavalieren George. Huvudpersonens man och far har precis dött och hon står ensam kvar med sin son Joshua. När den till synes ofelbare hundvalpen George kommer in i deras liv blir allting kanske inte riktigt som de hade tänkt sig, men han hjälper dem tillbaka till ett liv fyllt av glädje och skratt. Åh, mitt hjärta blöder och jag har inte ens börjat läsa ännu.

Ännu en ny bekantskap där det kan gå lite hur som. Men jag tycker att intrigen verkar lovande och  recensionerna  på omslaget är lysande. Självklart är jag medveten om att bara de bästa recensionerna väljs ut för att tryckas på ett bokomslag, men det är ju trots allt någon som har tyckt det. 

På Johans beställningslista fanns tre biografier; Zlatans, Percy Barneviks och Steve Jobs. Vi läser väldigt olika jag och Johan, men det kanske är bra för husefriden då vi slipper slåss om samma bok?

Min förlorade oskuld av McLaughlin & Kraus

Jag kallar den också "Snyggboken". Den både känns och syns så jäkulskt snygg så det är inte klokt. Vilket också byggde upp löjligt höga förväntningar på att den skulle vara lika bra som den var snygg. Tyvärr vet jag inte om den riktigt levde upp till det, den kom en bit på vägen men inte riktigt hela vägen fram.

Boken börjar med att Kate väcks mitt i natten av ett telefonsamtal från sin bästa kompis Laura som fortfarande bor på den ort där de båda växte upp. Kates ungdomskärlek Jake Sharpe har plötsligt dykt upp igen. Han som sa "Vi ses imorrn..." för att sedan aldrig mer vara en del av hennes liv annat än som en ständig påminnelse på radion där hans låttexter gång på gång basunerade ut de mest intima detaljer om Kate och hennes familj.
När Laura nu ringer och meddelar nyheten har det gått 13 år sedan Laura sist träffade Jake och hon släpper genast allt och kastar sig på ett flyg för att konfrontera honom och "få honom att ångra hela sin existens". Självklart går inte allt riktigt som det var tänkt då Jake är en stor stjärna nu samtidigt som Kates trassliga relation till sina föräldrar ytterligare trasslar till saker och ting.

I boken så får man följa vad som händer nu paralellt med vad som hände då huvudpersonerna fortfarande var tonåringar. Allteftersom förklaras det hur det blev som det blev när det gick som det gick och ärligt talat tror jag att det var just detta som höll mig kvar. Hade man redan från början vetat varför han stack utan ett riktigt avsked hade jag förmodligen lagt undan boken innan jag ens hade kommit halvvägs.

Problemet tror jag är att jag inte riktigt köper historien. Det är inte alltid det stör, men i det här fallet så gjorde det faktiskt det om man frågar mig. Jag skulle inte gå så långt som att säga att den inte var läsvärd, för det tycker jag nog ändå att den var, men ändå kan jag inte låta bli att komma till slutsatsen att den var snyggare än den var bra. Snyggheten i sig är ju i och för sig en anledning att läsa den bara det.

Mörkt motiv av Louise Penny

Den här boken skulle kunna vara en sån där typiskt engelsk deckare som utspelar sig i en pittoresk liten by på den engelska landsbygden. En sådan där då någon dör för att snart följas av ett helt gäng andra mystiska dödsfall under tiden som den till åren komne kommissarien domderar omkring sina undersåtar i jakten på mördaren som självklart visar sig vara driven av att någon har varit otrogen med någon annans fru för femton år sedan vilket resulterade i ett utomäktenskapligt barn som sedan lider allvarliga psykiska men av sin turbulenta barndom i fosterhem. Eller något liknande.

Som sagt det skulle kunna vara en sådan deckare om det inte vore för att skådeplatsen för dödsfallet är en pittoresk liten by i Kanada, inte långt ifrån Montreal. Kommissarie Gamache kallas in för att lösa fallet och trots att han är lite till åren kommen så slutar likheterna med den typiska deckarens kommissarie och kommissarie Gamache där. Gamache är en på alla sätt en behaglig bekantskap, anmärkningsvärt nog dras han inte ens med alkohol- eller tobaksproblem, som tror att teamarbete och uppmuntran är den säkraste vägen mot att lösa ett mord. Självklart har han en "wing-man" i Jean Guy Beauvoir som på samma gång är stöddig och respektfull.

Nå, hur som helst, någon dör i alla fall. I det här fallet en äldre dam ute på promenad i skogen. Vapnet tycks vara en pilbåge vilken inte förvånar någon i den lilla byn då jaktsäsongen för pilbåge är i full gång i trakten. Frågan är om det var mord eller en olyckshändelse. Samtidigt som ingen kan förstå varför hon var ute och promenerade i skogen utan sin hund så frågar man sig vem som skulle kunna ha anledning att vilja röja stackars gamla Jean Neal ut vägen?
Det jag framför allt gillar med den här boken är att författaren inte har fallit i fällan att göra det för enkelt för sig. Lösningen på bokens drama är skickligt invävt i berättelsen och slutet överraskar på det där bra sättet då man säger till sig själv, "Jahaaaaa, ja men det borde jag ju ha förstått", när man inser att alla ledtrådarna fanns där. Dock är det så skickligt berättade att lösningen inte uppenbarar sig förrän man når bokens sista kapitel.

Och persongalleriet sedan, fantastiskt! Och så uppfriskande att det inte är de typiska karaktärerna som man är van att läsa om. Hela berättelsen är så starkt präglad av en miljö och en kultur som man inte är så van att läsa om och det påverkar naturligtvis också människorna som gestaltas.

Som jag brukar säga när jag läst något riktigt bra; LÄS!

(Bild får vi tydligen vänta på, någonting är knas med Blogger)

Stolthet och fördom av Jane Austen

Om någon som läser detta mot all förmodan INTE vet hur berättelsen om Elisabeth Bennet och Mr. Darcy slutar, så sluta för allt i världen att läsa nu för denna text är inte spoiler-fri.

Jag vet inte i hur många år jag har sagt att jag ska läsa någonting av Jane Austen, Stolthet och fördom har dessutom stått i min bokhylla i över fem år men jag har aldrig riktigt kommit mig för. Ett gammalt bokmärke som låg någonstans kring kapitel 10 säger mig att jag har gjort ett försök vid ett tidigare tillfälle men uppenbarligen så kom jag inte långt. Men ibland är det ju bara inte riktigt rätt tid för en bok och det är bara en sådan sak man får acceptera. Men nu var tydligen den rätta tiden kommen för denna bok som, enligt texten på bokens baksida, ska vara Austens mästerverk. Den avverkades på ett par dagar, mestadels uppkrupen i Johans fåtölj.

En klassiker som Stolthet och fördom behöver ju ingen närmre presentation så jag nöjer mig med att säga något om vad jag tyckte. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att jag gillade den men att den inte riktigt var lika fantastisk som jag hade väntat mig. Kan det möjligtvis komma sig av det välkända fenomenet med för höga förväntningar?

Möjligtvis känner jag mig också, i vanlig ordning, litegrann snuvad på vad som hände sedan efter det att Elisabeth och Mr. Darcy kommit underfund med hur de skulle ha det i livet. Slutet kändes lite abrupt då en hel bok med många livfulla karaktärer liksom snördes ihop på bara en sida eller två. Visst förstår jag att bokens intrig tar slut när de lyckliga tu har fått varandra men jag vill ha mer. Jag vill veta hur fantastiskt det blev. Hur många barn de fick och om de levde lyckliga i alla sina dagar? Ett bröllop hade väl Austen åtminstonde kunnat bjuda på? Med tanke på hur många som gifter sig är det förvånansvärt fattigt på bröllop. Lite romantik tack!

Jaja, men nu när jag kommit igång så är det ju bara att fortsätta plöja Austen. Sex böcker ska det tydligen finnas så jag kanske får min dos av romantik innan jag har tagit mig igenom alla.

Men nu till två avslutande funderingar;
- Vilken filmatisering av Stolthet och fördom är den bästa?
- Vilken av Austens böcker ska jag läsa härnäst?

Det man inte såg.

I ett komplext samhälle befolkat av komplexa människor finns det så många sidor av varje sitaution att det är omöjligt att samtidigt se dem alla. Inte ens fåglarna kan se alla sidor av allting trots sitt ovanifrån-perspektiv. Varför förväntar vi oss då att vi ska se alla tecken på att någonting eventuellt inte står rätt till med en närstående? Var kommer denna förväntan på det inte uppnåbara ifrån? Är det idén om det perfekta tillståndet som driver oss att tro att om vi bara hade varit tillräckligt uppmärksamma så hade det som hände aldrig hänt?

Jag lyssnade på P3 dokumentär om Columbine High School igår när jag var ute och gick med hunden och det fick mig att fundera över tanken "Om jag bara hade sett tecknen...". Jag kan föreställa mig att många anhöriga till självmordsoffer har tänkt just den tanken, att många närstående till barn och vuxna som utsatts för kränkningar funderat i dessa banor och att många i deras omgivning samtidigt funderat över hur det är möjligt att dessa föräldrar och anhöriga inte såg. Och det är just här vi kommer till min poäng. Är det verkligen möjligt att se alla tecken i alla tänkbara situationer under alla förutsättningar? Kan vi verkligen kräva det av våra medmänniskor även om det ju såklart skulle vara det mest önskvärda? Är vi så välutvecklade varelser att detta är fysiskt möjligt? Jag tror inte det.

På ett rationellt plan kan jag förstå att man enkelt faller in i dessa tankebanor, kanske för att man så gärna vill leva i tron om att vi kan påverka och utöva kontroll över vår omgivning för att minska oron och stressen över dess föränderlighet. Men är inte detta tankesätt många gånger mer destruktivt än konstruktivt? Jag får känslan över att mycket skuld läggs på personer vars ansvar det inte är att bära den skulden.

Vi kan älska våra nära gränslöst men ändå missa det där tecknet som skulle ha berättat att någonting inte stod rätt till. Man kan göra sitt bästa men ändå förlora den man älskar till den andra sidan. Även om man vill sin medmänniskas allra bästa så finns det aldrig någon garanti att det är just så det kommer att bli. Ibland är livet lite som det är utan att det är inom vår kontroll.

Självklart kan vi lära oss allt vi kan om vilka tecken man ska vara uppmärksam på när det kommer till både det ena och det andra, och vi borde alla anstränga oss för att göra så men för den sakens skull inte glömma bort att det trots alla ansträngningar kan komma att finnas aspekter som man helt enkelt inte kommer att uppmärksamma. Och att man inte bär skuld för det man missade när man efter sina förutsättningar gjort sitt yttersta för att se.

"I think I believed that if I loved someone as deeply as I loved him, I would know if he were in trouble. My maternal instincts would keep him safe. But I didn't know. And my instincts weren't enough. And the fact that I never saw tragedy coming is still almost inconceivable to me. I only hope my story can help those who can still be helped. I hope that, by reading of my experience, someone will see what I missed."

~ Citat av Dylan Klebolds mamma i en artikel för O Magazine om tragedin då hennes son tillsammans med en vän sköt 12 studenter och en lärare till döds samt skadade 24 andra personer.

Vi kan lära av vad andra inte såg men inte på något sätt förvänta oss att vi själva undantagslöst kommer att se allt. Dessutom tror jag att det också finns många tillfällen då det trots att man tittar noga, helt enkelt inte finns någonting att se.

Vi måste alla anstränga oss för att visa förståelse inför vår bristande mänskliga perceptionsförmåga och passa oss noga för att anklaga och skuldbelägga medmänniskor för att de inte såg. Att kräva att man ska kunna se alla sidor av varje situation är att kräva för mycket, till och med av en fågel.