Min förlorade oskuld av McLaughlin & Kraus

Jag kallar den också "Snyggboken". Den både känns och syns så jäkulskt snygg så det är inte klokt. Vilket också byggde upp löjligt höga förväntningar på att den skulle vara lika bra som den var snygg. Tyvärr vet jag inte om den riktigt levde upp till det, den kom en bit på vägen men inte riktigt hela vägen fram.

Boken börjar med att Kate väcks mitt i natten av ett telefonsamtal från sin bästa kompis Laura som fortfarande bor på den ort där de båda växte upp. Kates ungdomskärlek Jake Sharpe har plötsligt dykt upp igen. Han som sa "Vi ses imorrn..." för att sedan aldrig mer vara en del av hennes liv annat än som en ständig påminnelse på radion där hans låttexter gång på gång basunerade ut de mest intima detaljer om Kate och hennes familj.
När Laura nu ringer och meddelar nyheten har det gått 13 år sedan Laura sist träffade Jake och hon släpper genast allt och kastar sig på ett flyg för att konfrontera honom och "få honom att ångra hela sin existens". Självklart går inte allt riktigt som det var tänkt då Jake är en stor stjärna nu samtidigt som Kates trassliga relation till sina föräldrar ytterligare trasslar till saker och ting.

I boken så får man följa vad som händer nu paralellt med vad som hände då huvudpersonerna fortfarande var tonåringar. Allteftersom förklaras det hur det blev som det blev när det gick som det gick och ärligt talat tror jag att det var just detta som höll mig kvar. Hade man redan från början vetat varför han stack utan ett riktigt avsked hade jag förmodligen lagt undan boken innan jag ens hade kommit halvvägs.

Problemet tror jag är att jag inte riktigt köper historien. Det är inte alltid det stör, men i det här fallet så gjorde det faktiskt det om man frågar mig. Jag skulle inte gå så långt som att säga att den inte var läsvärd, för det tycker jag nog ändå att den var, men ändå kan jag inte låta bli att komma till slutsatsen att den var snyggare än den var bra. Snyggheten i sig är ju i och för sig en anledning att läsa den bara det.