Bokfyndat

Bokrea, en av årets viktigaste högtidsstunder! I år lyckades jag dessutom tajma det så att jag inte skulle till Umeå just idag, vilket innebar att jag kunde stiga upp en timme tidigare än jag behövde bara för att gå runt bland böckerna och njuta klockan sju på morgonen. Boklycka!

Årets fynd:

Jag har hört så mycket, både gott och ont, om denna bok och nu kunde jag inte motstå nyfikenheten längre. Den var dock inte på rean men såldes billigare som månadens bok eller vad de kallar det. Somliga påstår att den ska fylla tomrummet efter Twilight, andra menar att den misslyckas med just det. Jag säger att vi får väl se! 

Det här verkar vara en spännande historia om en dotter som, för att rädda familjens hem måste hon leta reda på sin pappa som är spårlöst försvunnen och se till att han inställer sig till den rättegång han kallats till. Problemet är bara att ingen vill hjälpa henne, ingen vill ens prata med henne och särskilt inte om hennes pappa. Recensionerna lovar en  välskriven "page-turner" .

Här har jag verkligen ingen aning om vad jag ger mig in på. En gammal moster dör och testamenterar sin lägenhet till sina systerdöttrar. Deras nya grannar är besynnerliga och den döda mostern tycks inte vilja lämna vare sig lägenheten eller flickorna i fred. Men det är ingen skräckhistoria vad jag kan förstå, utan snarare en berättelse om kärlekens många former.

Chiclitt om en kvinna som hamnar i trubbel för att hon aldrig kan hålla tyst. Kan vara dråpligt rolig eller  precis det motsatta. Jag hoppas på det förstnämnda.

Här är årets säkra kort. Jag läste "En liten hattaffär på hörnet" på en solstol o Turkiet i somras, jag är övertygad om att denna kommer att göra sig minst lika bra på en solstol i Bahamas! 

Minst en bok om ett fantastiskt husdjur varje bokrea, det verkar vara en fyndtrend för mig. Förra året var det bibliotekskatten Dewey och i år är det cavalieren George. Huvudpersonens man och far har precis dött och hon står ensam kvar med sin son Joshua. När den till synes ofelbare hundvalpen George kommer in i deras liv blir allting kanske inte riktigt som de hade tänkt sig, men han hjälper dem tillbaka till ett liv fyllt av glädje och skratt. Åh, mitt hjärta blöder och jag har inte ens börjat läsa ännu.

Ännu en ny bekantskap där det kan gå lite hur som. Men jag tycker att intrigen verkar lovande och  recensionerna  på omslaget är lysande. Självklart är jag medveten om att bara de bästa recensionerna väljs ut för att tryckas på ett bokomslag, men det är ju trots allt någon som har tyckt det. 

På Johans beställningslista fanns tre biografier; Zlatans, Percy Barneviks och Steve Jobs. Vi läser väldigt olika jag och Johan, men det kanske är bra för husefriden då vi slipper slåss om samma bok?

Min förlorade oskuld av McLaughlin & Kraus

Jag kallar den också "Snyggboken". Den både känns och syns så jäkulskt snygg så det är inte klokt. Vilket också byggde upp löjligt höga förväntningar på att den skulle vara lika bra som den var snygg. Tyvärr vet jag inte om den riktigt levde upp till det, den kom en bit på vägen men inte riktigt hela vägen fram.

Boken börjar med att Kate väcks mitt i natten av ett telefonsamtal från sin bästa kompis Laura som fortfarande bor på den ort där de båda växte upp. Kates ungdomskärlek Jake Sharpe har plötsligt dykt upp igen. Han som sa "Vi ses imorrn..." för att sedan aldrig mer vara en del av hennes liv annat än som en ständig påminnelse på radion där hans låttexter gång på gång basunerade ut de mest intima detaljer om Kate och hennes familj.
När Laura nu ringer och meddelar nyheten har det gått 13 år sedan Laura sist träffade Jake och hon släpper genast allt och kastar sig på ett flyg för att konfrontera honom och "få honom att ångra hela sin existens". Självklart går inte allt riktigt som det var tänkt då Jake är en stor stjärna nu samtidigt som Kates trassliga relation till sina föräldrar ytterligare trasslar till saker och ting.

I boken så får man följa vad som händer nu paralellt med vad som hände då huvudpersonerna fortfarande var tonåringar. Allteftersom förklaras det hur det blev som det blev när det gick som det gick och ärligt talat tror jag att det var just detta som höll mig kvar. Hade man redan från början vetat varför han stack utan ett riktigt avsked hade jag förmodligen lagt undan boken innan jag ens hade kommit halvvägs.

Problemet tror jag är att jag inte riktigt köper historien. Det är inte alltid det stör, men i det här fallet så gjorde det faktiskt det om man frågar mig. Jag skulle inte gå så långt som att säga att den inte var läsvärd, för det tycker jag nog ändå att den var, men ändå kan jag inte låta bli att komma till slutsatsen att den var snyggare än den var bra. Snyggheten i sig är ju i och för sig en anledning att läsa den bara det.

Mörkt motiv av Louise Penny

Den här boken skulle kunna vara en sån där typiskt engelsk deckare som utspelar sig i en pittoresk liten by på den engelska landsbygden. En sådan där då någon dör för att snart följas av ett helt gäng andra mystiska dödsfall under tiden som den till åren komne kommissarien domderar omkring sina undersåtar i jakten på mördaren som självklart visar sig vara driven av att någon har varit otrogen med någon annans fru för femton år sedan vilket resulterade i ett utomäktenskapligt barn som sedan lider allvarliga psykiska men av sin turbulenta barndom i fosterhem. Eller något liknande.

Som sagt det skulle kunna vara en sådan deckare om det inte vore för att skådeplatsen för dödsfallet är en pittoresk liten by i Kanada, inte långt ifrån Montreal. Kommissarie Gamache kallas in för att lösa fallet och trots att han är lite till åren kommen så slutar likheterna med den typiska deckarens kommissarie och kommissarie Gamache där. Gamache är en på alla sätt en behaglig bekantskap, anmärkningsvärt nog dras han inte ens med alkohol- eller tobaksproblem, som tror att teamarbete och uppmuntran är den säkraste vägen mot att lösa ett mord. Självklart har han en "wing-man" i Jean Guy Beauvoir som på samma gång är stöddig och respektfull.

Nå, hur som helst, någon dör i alla fall. I det här fallet en äldre dam ute på promenad i skogen. Vapnet tycks vara en pilbåge vilken inte förvånar någon i den lilla byn då jaktsäsongen för pilbåge är i full gång i trakten. Frågan är om det var mord eller en olyckshändelse. Samtidigt som ingen kan förstå varför hon var ute och promenerade i skogen utan sin hund så frågar man sig vem som skulle kunna ha anledning att vilja röja stackars gamla Jean Neal ut vägen?
Det jag framför allt gillar med den här boken är att författaren inte har fallit i fällan att göra det för enkelt för sig. Lösningen på bokens drama är skickligt invävt i berättelsen och slutet överraskar på det där bra sättet då man säger till sig själv, "Jahaaaaa, ja men det borde jag ju ha förstått", när man inser att alla ledtrådarna fanns där. Dock är det så skickligt berättade att lösningen inte uppenbarar sig förrän man når bokens sista kapitel.

Och persongalleriet sedan, fantastiskt! Och så uppfriskande att det inte är de typiska karaktärerna som man är van att läsa om. Hela berättelsen är så starkt präglad av en miljö och en kultur som man inte är så van att läsa om och det påverkar naturligtvis också människorna som gestaltas.

Som jag brukar säga när jag läst något riktigt bra; LÄS!

(Bild får vi tydligen vänta på, någonting är knas med Blogger)

Stolthet och fördom av Jane Austen

Om någon som läser detta mot all förmodan INTE vet hur berättelsen om Elisabeth Bennet och Mr. Darcy slutar, så sluta för allt i världen att läsa nu för denna text är inte spoiler-fri.

Jag vet inte i hur många år jag har sagt att jag ska läsa någonting av Jane Austen, Stolthet och fördom har dessutom stått i min bokhylla i över fem år men jag har aldrig riktigt kommit mig för. Ett gammalt bokmärke som låg någonstans kring kapitel 10 säger mig att jag har gjort ett försök vid ett tidigare tillfälle men uppenbarligen så kom jag inte långt. Men ibland är det ju bara inte riktigt rätt tid för en bok och det är bara en sådan sak man får acceptera. Men nu var tydligen den rätta tiden kommen för denna bok som, enligt texten på bokens baksida, ska vara Austens mästerverk. Den avverkades på ett par dagar, mestadels uppkrupen i Johans fåtölj.

En klassiker som Stolthet och fördom behöver ju ingen närmre presentation så jag nöjer mig med att säga något om vad jag tyckte. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att jag gillade den men att den inte riktigt var lika fantastisk som jag hade väntat mig. Kan det möjligtvis komma sig av det välkända fenomenet med för höga förväntningar?

Möjligtvis känner jag mig också, i vanlig ordning, litegrann snuvad på vad som hände sedan efter det att Elisabeth och Mr. Darcy kommit underfund med hur de skulle ha det i livet. Slutet kändes lite abrupt då en hel bok med många livfulla karaktärer liksom snördes ihop på bara en sida eller två. Visst förstår jag att bokens intrig tar slut när de lyckliga tu har fått varandra men jag vill ha mer. Jag vill veta hur fantastiskt det blev. Hur många barn de fick och om de levde lyckliga i alla sina dagar? Ett bröllop hade väl Austen åtminstonde kunnat bjuda på? Med tanke på hur många som gifter sig är det förvånansvärt fattigt på bröllop. Lite romantik tack!

Jaja, men nu när jag kommit igång så är det ju bara att fortsätta plöja Austen. Sex böcker ska det tydligen finnas så jag kanske får min dos av romantik innan jag har tagit mig igenom alla.

Men nu till två avslutande funderingar;
- Vilken filmatisering av Stolthet och fördom är den bästa?
- Vilken av Austens böcker ska jag läsa härnäst?

Det man inte såg.

I ett komplext samhälle befolkat av komplexa människor finns det så många sidor av varje sitaution att det är omöjligt att samtidigt se dem alla. Inte ens fåglarna kan se alla sidor av allting trots sitt ovanifrån-perspektiv. Varför förväntar vi oss då att vi ska se alla tecken på att någonting eventuellt inte står rätt till med en närstående? Var kommer denna förväntan på det inte uppnåbara ifrån? Är det idén om det perfekta tillståndet som driver oss att tro att om vi bara hade varit tillräckligt uppmärksamma så hade det som hände aldrig hänt?

Jag lyssnade på P3 dokumentär om Columbine High School igår när jag var ute och gick med hunden och det fick mig att fundera över tanken "Om jag bara hade sett tecknen...". Jag kan föreställa mig att många anhöriga till självmordsoffer har tänkt just den tanken, att många närstående till barn och vuxna som utsatts för kränkningar funderat i dessa banor och att många i deras omgivning samtidigt funderat över hur det är möjligt att dessa föräldrar och anhöriga inte såg. Och det är just här vi kommer till min poäng. Är det verkligen möjligt att se alla tecken i alla tänkbara situationer under alla förutsättningar? Kan vi verkligen kräva det av våra medmänniskor även om det ju såklart skulle vara det mest önskvärda? Är vi så välutvecklade varelser att detta är fysiskt möjligt? Jag tror inte det.

På ett rationellt plan kan jag förstå att man enkelt faller in i dessa tankebanor, kanske för att man så gärna vill leva i tron om att vi kan påverka och utöva kontroll över vår omgivning för att minska oron och stressen över dess föränderlighet. Men är inte detta tankesätt många gånger mer destruktivt än konstruktivt? Jag får känslan över att mycket skuld läggs på personer vars ansvar det inte är att bära den skulden.

Vi kan älska våra nära gränslöst men ändå missa det där tecknet som skulle ha berättat att någonting inte stod rätt till. Man kan göra sitt bästa men ändå förlora den man älskar till den andra sidan. Även om man vill sin medmänniskas allra bästa så finns det aldrig någon garanti att det är just så det kommer att bli. Ibland är livet lite som det är utan att det är inom vår kontroll.

Självklart kan vi lära oss allt vi kan om vilka tecken man ska vara uppmärksam på när det kommer till både det ena och det andra, och vi borde alla anstränga oss för att göra så men för den sakens skull inte glömma bort att det trots alla ansträngningar kan komma att finnas aspekter som man helt enkelt inte kommer att uppmärksamma. Och att man inte bär skuld för det man missade när man efter sina förutsättningar gjort sitt yttersta för att se.

"I think I believed that if I loved someone as deeply as I loved him, I would know if he were in trouble. My maternal instincts would keep him safe. But I didn't know. And my instincts weren't enough. And the fact that I never saw tragedy coming is still almost inconceivable to me. I only hope my story can help those who can still be helped. I hope that, by reading of my experience, someone will see what I missed."

~ Citat av Dylan Klebolds mamma i en artikel för O Magazine om tragedin då hennes son tillsammans med en vän sköt 12 studenter och en lärare till döds samt skadade 24 andra personer.

Vi kan lära av vad andra inte såg men inte på något sätt förvänta oss att vi själva undantagslöst kommer att se allt. Dessutom tror jag att det också finns många tillfällen då det trots att man tittar noga, helt enkelt inte finns någonting att se.

Vi måste alla anstränga oss för att visa förståelse inför vår bristande mänskliga perceptionsförmåga och passa oss noga för att anklaga och skuldbelägga medmänniskor för att de inte såg. Att kräva att man ska kunna se alla sidor av varje situation är att kräva för mycket, till och med av en fågel.

7 saker jag ska göra...

...när kursen och tentan från helvetet är avklarade på tisdag kväll:

- Virka färdigt min AIK-gubbe så jag får börja på min rosa flodhäst.
- Städa förrådet.
- Städa och omorganisera köksskåpen.
- Gå ut och dra en älg i skogen och träna lite viltspår med min försummade hund.
- Vara ledig och njuta av att göra ingenting.
- Blogga lite mer.
- Pyssla inbjudningskort.

Syns!

Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell

Jag har precis läst ut den den första delen av Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar". Första boken heter Kärleken och handlar väl om just det. Kärleken till sig själv som manifesterar sig genom att ta steget ut i det okända och tillåta sig själv att vara den man är. Kärleken till kärleken. Kärleken till en annan människa.

Jag får sälla mig till hyllningskörerna som ropar hur viktig den här boken är. Det kan jag förstå på ett intellektuellt oh känslomässigt plan. Eller snarare kan jag föreställa mig, för förstå kan nog bara den som var med göra. Eller den som lever som sig själv idag tack vare det som har varit. De människorna kan verkligen förstå.

Det gör ont att läsa boken och ändå tror jag att jag än så länge bara kan ana den smärta som kommer att möta mig längre fram i serien. Det är så svårt att ta till sig hur illa människor behandlade andra människor.

Jag vet inte riktigt vad mer jag ska skriva. Boken lämnar mig med en molande känsla av någonting. Jag kan bara inte riktigt sätta fingret på vad. Men klart står att det är en bok som får en att känna. En bok som får en att fundera över vikten av att berätta.

Valpsug

Planerna på att utöka vår lilla familj med ännu en hund har funnits länge nu, men till och med jag inser att det inte är en bra idé förrän efter att jag har tagit min examen. Det betyder dock inte att det inte är hög tid att börja planera och längta. Den tilltänkta fyrbentingen är en jaktlabrador och jag har hört mig för lite i retrieverkretsar och det kennelnamn som återkommer är Masterkeys kennel i Kalix. Många gånger har jag surfat runt på deras hemsida och suktat efter en alldeles egen jaktlabbe.

Nu i somras tog jag kontakt med dem för att ställa mig i kö för en valp med leverans våren/sommaren 2014 och igår gjorde jag ett första besök hos uppfödaren och deras hundar då vi ändå hade vägarna förbi på vår väg till IKEA.  Lämpligt nog hade de just igår en träningsdag tillsammans med ett gäng av de hundar, både yngre och lite äldre, de har fött upp under åren.Och vilka fantastiska hundar! Lugna och samlade vid sin förares sida, energiska och fulla av arbetslust när de jobbar. Fantastiskt att se!

Jag fick ett riktigt trevligt första intryck av både uppfödaren och hundarna och imponerades framför allt av deras trevliga sätt att vara med sina hundar. Samarbetet byggde hela tiden på positiv förstärkning, tillit mellan människa och hund samt ren och skär arbetsglädje. En träningsstil som passar mig perfekt!

Nu håller vi alla tummar och tassar vi har för att uppfödaren tycker att jag skulle passa som ägare till en av deras valpar och att det kommer en valp som passar mig lagom till min examen. Hur jag nu ska kunna ge mig till tåls till dess det är en gåta.

Jag ser fram emot en hund som kan vara mattes hund, husse har ju redan sin. ;) En liten Tassa skulle vara ett perfekt komplement till Chapp.

"Fönster"shoppar vigselring

Ikväll fönstershoppar jag vigselringar på internet. Någonting ska man ju roa sig med när sambon och tillika den blivande maken sätter sig i en lastbil och åker söderut.

För dagen är den gemensamma nämnaren ametist, och lite diamant på det. Ringen kommer att vara i rött guld för att matcha med förlovningsringen så man får använda sin fantasi lite och föreställa sig ringarna i rätt färg.

Just nu är favoriten den med en ametist i mitten och två diamanter på sidorna. Som god tvåa kommer nog den tredje uppifrån, och nedifrån också för den delen, och det är framförallt fattningen (heter det så?) som jag gillar med den.

Jag konstaterar att det är en väldig tur att jag har tid på mig att bestämma vad jag vill ha för denna beslutsångest är inte att leka med. ;)

Nu händer det på riktigt...

I så många år har jag tjatat, trugat, försökt övertala, hoppats och längtat. Till slut kom han på det själv, så nu händer det på riktigt. I augusti nästa år blir jag och mannen i mitt liv man och fru, Gert Fylking sa det bra när han sa; "ÄNTLIGEN".

Idag har vi haft ett första möte med Desiree på Disponenten och det vore verkligen helt sagolikt om vi kunde få ihop en budget där både hon och den fantastiska lokalen ryms utan att vi behöver skuldsätta oss för livet. Tänk er ett bröllop utan planeringsstress och press, i en fantastisk herrgårdsmiljö med naturen runt knuten...man kan ju tillåta sig att drömma lite i alla fall.

Man skulle ju kunna tro att bloggen nu ska fyllas av bröllopsplanering och brudhets. Men jag vet inte så säkert jag, man vill ju inte spoila allt det roliga för de som är bjudna genom att avslöja allt det vackra på förhand. Lite överraskningar vill man nog hålla på... men en eller annan sneak-peak ska jag nog släppa ifrån mig under året som kommer.

Status än så länge: Kyrkan är bokad, datum är bestämt och festlokalen är preliminärbokad.