Vårteckensutmaning v. 18

Idag får det bli ett snabbt vårtecken...

Snart dags att plantera! :)

Det här hänt mycket den senaste veckan. Massor av snö har smält bort, fåglarna kvittrar som aldrig förr och humlorna surrar bland krokusarna! Härliga vår, välkommen! :)

Vårteckensutmaning v. 17

Jag hade nästan gett upp litegrann om att kunna visa ett vårtecken med en bild denna veckan, den senaste tiden har ju inte direkt bjudit på något vårväder. Men jag tog ändå med mig kameran ut på kvällspromenaden, och se vad jag hittade:

TUSSILAGO! Jag vart så till mig så jag hoppade ner i ett dike med kameran i högsta hugg, både sambo och hund tittade lite fundersamt på mig där jag kröp omkring på vårteckensjakt!

Lite aftonsol och öppet vatten på Ursviksfjärden! Våren kanske inte är så långt bort som det känns ändå! 

Imorse, när jag väntade på bussen, hörde jag dessutom tranorna som spenderar en tid vid Rudatjärnen varje vår. Som de lever om! Är det någon som vet varför de låter som de låter? Kan det vara någon sorts parningsläte eller är det bara vårkänslor?

Hjälp Scott att hitta hem!

Update: Scott är hemma igen! :) http://norran.se/2012/04/skelleftea/letar-efter-bortsprungen-schafer/

Det gör alldeles ont i mattehjärtat när jag läser det här. Jag kan inte låta bli att tänka hur det skulle kännas om det var min Chapp som var borta. Hjälp till att sprida ordet nu och håll tummar och tassar för att Scott hittar hem.

"Försvann kring 12-13-tiden idag på Gamla Kågevägen.

Hunden heter Scott och är en stor svart/röd treårig schäferhane och ägarna vill gärna veta om någon har sett honom eller vet var han befinner sig.

– Spåren ledde till Stämningsgården, men sedan såg det ut som om Scott hade gått tillbaka. Sedan försvann spåren och det verkade som någon hade tagit honom med sig, säger Roland Östlund, vars dotter är ägare till hunden.

Har du sett Scott? Kontakta polisen på 114 14."

Text och bild lånat från www.norran.se

Vårteckensutmaning v. 16

I fredags tog jag en sväng i trädgården tillsammans med min kamera, självklart på jakt efter våren!

Årets första altanplugg. Det var helt galet varmt i solväggen, jag satt i t-shirt och svettades i alla fall.

Knoppar, knoppar, knoppar...

Det blir nog krusbär även i år!

Om jag inte minns fel så är det här någon sorts hägg, just nu kommer jag tyvärr inte ihåg vad den heter. Men full i knoppar är den i alla fall.

Odlingsbänkarna börjar kika fram under snön, som jag längtar efter att få börja så årets ätbarheter. I år ska det kompletteras med ytterligare två lådor. I den ena ska jag ha smultron men i den andra vet jag inte riktigt vad jag ska plantera ännu.

Påskliljorna är på gång nu. 

Och här har vi något som jag inte vet vad det heter men som jag har försökt göra mig av med i två år nu. Växtkraft tror jag att det kallas!

Tulpanerna är inte långt borta nu.

Fler tulpaner...

Och här har vi dagens överraskning! Mina älskade krokusar!

Till hösten måste jag nog plantera ett nytt gäng lökar, det är ju så fantastiskt trevligt när de kommer så tidigt på våren.

Och två dagar senare täcktes allt detta vackra av en decimeter med nysnö. Det är vår det! ;)

Vårteckensutmaning v. 15

Den här veckan råder det bot och bättring på vårteckensfronten eftersom jag glömde bort/hann inte med det förra veckan. Ni får själva välja ursäkt. Veckans vårtecken:

Årets första grillning, och shit vad gott det var! Det blev grillad karrékotlett med  vitlöksglaze, grillade champinjoner, rödlök och tomater i egen marinad. Bulgur och sallad till. Mums.

Chapp solar på den snöfria altanen. 

Chapp fyllde 4 år på veckans sista dag. Det är sannerligen ett vårtecken. Här ovan ser ni hans födelsedagssmörgås - han firade som en kung - med leverpastej och ost i tre lager. 

Det har dessutom börjat sticka upp lite småsaker i rabatten vid solväggen, men det är så lite än så det är inte så mycket att visa upp. Men till nästa vecka kanske...

En dag av David Nicholls

Nu har jag gjort det igen. Läst en sån där bok som är så bra att jag önskar att jag inte hade läst den ännu så att jag fortfarande hade hela upplevelsen framför mig. För övrigt är det nog en av de saker jag tycker bäst om med att läsa. Upplevelsen tar ju liksom aldrig slut, det kommer hela tiden nya sådana där böcker som griper tag i en och för en stund vänder lite upp och ned på tillvaron. På ett bra sätt alltså.

En dag, ja vad ska man säga? Det är så svårt att återge en sådan upplevelse på ett rättvist sätt. Fantastisk. Omvälvande. Gripande. Tankeväckande. Hur många klyschor kan jag klämma in i ett enda blogginlägg?

Emma och Dexter, och hela deras liv, står i fokus i en berättelse av högst ovanlig form. Man får följa dem och deras liv den 15:e juli, varje år från 1988 och framåt. Varken mer eller mindre, den 15:e juli. Man följer deras vänskap och kärlek till varandra när den utvecklas. Man följer hur allting vänder och går åt helvete samtidigt som man anar att det kanske ordnar sig tillslut! Men den där gnagande känslan "tänk om det inte gör det" finns med hela vägen.

Berättelsen tar som sagt sin början 1988, när Emma och Dexter precis har tagit sin examen och har hela livet framför sig. Emma drömmer om att bli författare. Dexter drömmer om att bli känd. Genom berättelsen får vi följa dem när livet är en dans på rosor och när livet så att säga mer har en karaktär av en regnig dag än en solsken. Boken beskriver livets upp- och nedgångar på ett fantastiskt vis och får en att fundera över betydelsen av varje enskild dag. Hur har till exempel idag, den 8:e april, präglat ditt liv genom åren? Hur skulle ditt liv se annorlunda ut om det inte hade varit för den 8:e april varje år?

Nej jag vet inte, kan det inte bara räcka med att jag säger LÄS? Läs, läs, läs. Lyckost dig som inte har läst den ännu och fortfarande har hela upplevelsen framför dig. Lyckost dig!

Förlåt, jag glömde!

Jag har liksom helt missat att det är måndag idag. Vårteckensmåndag till på köpet! Jag ska försöka kompensera för detta imorgon. Lovar!

Vårteckensutmaning, v. 13

Jag inbillar mig att våren är lite tidigare än vanligt i år. Meteorologerna envisas med att kalla det för vinter, den här årstiden vi har här uppe just nu, men jag gör ett passivt motstånd. Om man inte börjar ropa vår tidigt hinner man ju inte med innan det slår över i sommar. 

I höstas hade jag en lärare som informerade oss om att det inte var meningen att tulpaner, hägg och syren skulle blomma samtidigt.  Men jag vet inte jag. Hon kanske bara skulle behöva ta våren dit hon kommer? ;)

Äntligen! Nu får kängorna stå kvar i skohyllan, åtminstone när vi går på koppelpromenad längs gator och gångvägar. Det är länge kvar innan man snör på sig sådana här skor för en skogspromenad.

Vi står så att säga med en tass i vintern och en tass i våren...

Jag älskar att sitta ute och plugga, och nu är det äntligen möjligt igen utan att riskera frostskador. I alla fall så länge solen skiner! :)

Så, där hade ni veckans uppdatering om hur långt våren har kommit här där jag bor. Kika in på Humlebacken och se efter hur långt våren har kommit hos de andra deltagarna.

En internetidentitet?

Har just sett programmet "Du är googlad" (Dokument inifrån) på SVT och det fick mig att fundera på det här med identitet. Kan man idag säga att vi bara har en identitet? Historiskt sett var det nog ganska tydligt och klart vem man var. Man var son eller dotter till den och den. Man var make eller maka till den ena eller den andra. Man var uppvuxen på en viss plats och mest troligt levde man en stor del av sitt liv på just den platsen.

Idag lever vi i en helt annan sorts verklighet. Vi definieras inte på samma sätt av vår familj, vi flyttar omkring, byter jobb, byter partner. Kort sagt präglas vi av förändring. Man är inte den man var särskilt länge.

Lägger vi dessutom till den dimension som Internet tillför blir bilden än mer komplex. Plötsligt är vi inte på egen hand ansvariga för vår identitet. Någon annan kan lägga till eller dra ifrån från det avtryck vi gör där ute på nätet. Vi har inte längre full kontroll över vårt eget jag. Eller i alla fall inte över den bild som en enkel Google-sökning ger av vem jag är.

Internet medför också oanade möjligheter att laborera med sin identitet. Avskärmningen som man kan uppleva när man kommunicerar online öppnar onekligen dörrar som inte existerade tidigare. Man kan med relativt enkla medel laborera med sin personlighet och fabricera en identitet så som man vill att den ska uppfattas av andra. På gott och på ont. Frågan är hur stor risk vi löper att tappa bort oss själva i detta hav av möjligheter och parallella identiteter.

Det får en onekligen att fundera; vem är jag? Egentligen?

Hundar, hus och hjärtats längtan av Lucy Dillon

För ett år sedan läste jag Ensamma hjärtan och hemlösa hundar (klicka på länken så ser du vad jag skrev om den då) och man skulle kunna säga att den byggde upp höga förväntningar på en eventuell uppföljare. Hundar, hus och hjärtats längtan gjorde mig definitivt inte besviken!

Boken avhandlar det tunga ämnet om hur man går vidare efter att det otänkbara har hänt. Juliets man Ben avlider plötsligt i en hjärtattack när han är ute med hunden och hela Juliets värld ställs på ända. Hur ska hon kunna leva vidare utan sin själsfrände? Familj och vänner gör vad de kan men hur gör man för att lindra en sorg så stor och tung att den inte går att beskriva med ord?
Juliet stänger in sig och sorgen i sitt och Bens nyinköpta renoveringsobjekt, hon orkar inte med allting utanför hemmets väggar och hennes familj oroar sig för hur hon ska ta sig igenom sorgen. Juliets mamma tvingar henne att ta sig ut genom att boka in henne som husdjursvakt hos diverse grannar och sakta men säkert orkar hon möta omvärlden. En granne hjälper henne att ta tag i renoveringen och hon börjar ana en liten ljusning i tillvaron.
Sedan tillstöter komplikationer. Såklart. Juliets förhållande till sin syster är komplicerat efter Bens död och en fnurra på äktenskapstråden i systerns äktenskap ställer till det ytterligare.
Även i denna bok spelar hundarna en stor roll i människans läkeprocess. Deras fantastiska förmåga att finnas till och "säga de rätta sakerna" hjälper Juliet på vägen att hitta sig själv igen och ger henne en knuff i riktning mot ny kärlek. Men vågar hon tro att det är möjligt?

Handlingen utspelar sig i samma by som Ensamma hjärtan och hemlösa hundar och även om historierna inte hänger samman mer än den gemensamma nämnaren hundar så figurerar en del av karaktärerna från den första boken i bakgrunden av den här berättelsen. Det ger en mysig igenkänningsfaktor som jag verkligen uppskattade.

Precis som Ensamma hjärtan och hemlösa hundar lämnar den här boken mig med en känsla av att vilja ha mer! Mer! Mer! Så det var med vemod jag vände sista sidan. Men det är väl de böckerna som är de bästa böckerna? De där böckerna som man önskar att man inte hade läst ännu så att man fortfarande hade hela upplevelsen framför sig istället för bakom sig.