Reflektioner från ett bussäte

Det här med uppkoppling är en väldigt osäker grej. Det om något blir man väldigt medveten om när man sitter med sin dator på en buss, någonstans mellan Umeå och Skellefteå, och inbillar sig att man ska kunna se ett program på SVTPlay. Som man lurade sig själv där. Hah.

Istället sitter man och skriver ett blogginlägg i Word som man senare får kopiera och lägga upp på bloggen. Så kan det gå.

Idag har jag funderat över människans tvetydighet. Säg till exempel att du bjuder en kompis på en öl, helt utan tanke på att kompisen ska behöva bjuda tillbaka. Det intressanta är att kompisen, i många fall, känner sig i skuld till dig och förpliktigad att bjuda tillbaka. Och om vi vänder på situationen – du är kompisen som blir bjuden – så känner mycket troligt du att du förväntas bjuda tillbaka, trots att det aldrig var avsikten med bjudningen från början.

Intressant. Varför kan vi inte tillämpa samma princip i både fallet då vi bjuder som när vi blir bjudna? Kanske känner vi en större trygghet när vi är den som bjuder, vi är den som har kontroll på situationen och vi vet att vi förmodligen kommer att få en positiv respons på att vi bjöd kompisen på en öl. När vi tvärtemot blir bjudna, drabbas vi då av en osäkerhet för att vi inte har all information om situationen? Vi vet ju inte vad den andra vill med att bjuda oss. Kanske blir vi också osäkra på hur vi förväntas agera, ingen vill ju bli betraktad som den där snåla jäveln som aldrig bjöd tillbaka.

Ibland är vi människor helt enkelt inte särskilt förnuftiga. Hur vore det som vi bara bestämde oss för hur vi ska ha det.

För övrigt är detta bussåkande inte helt optimalt för ryggar. Däremot verkar det extremt gynnsamt för utvecklingen av ett tålamod som inte är av denna värld.