Jag har precis läst ut den den första delen av Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar". Första boken heter Kärleken och handlar väl om just det. Kärleken till sig själv som manifesterar sig genom att ta steget ut i det okända och tillåta sig själv att vara den man är. Kärleken till kärleken. Kärleken till en annan människa.
Jag får sälla mig till hyllningskörerna som ropar hur viktig den här boken är. Det kan jag förstå på ett intellektuellt oh känslomässigt plan. Eller snarare kan jag föreställa mig, för förstå kan nog bara den som var med göra. Eller den som lever som sig själv idag tack vare det som har varit. De människorna kan verkligen förstå.
Det gör ont att läsa boken och ändå tror jag att jag än så länge bara kan ana den smärta som kommer att möta mig längre fram i serien. Det är så svårt att ta till sig hur illa människor behandlade andra människor.
Jag vet inte riktigt vad mer jag ska skriva. Boken lämnar mig med en molande känsla av någonting. Jag kan bara inte riktigt sätta fingret på vad. Men klart står att det är en bok som får en att känna. En bok som får en att fundera över vikten av att berätta.
1 kommentarer:
Tänker läsa den så snart jag får tid. Den har fått lysande kritik och ur ett omvårdnadsperspektiv och även medmänskligt känns den minst sagt viktig.
Skicka en kommentar