Mississippi av Hillary Jordan

Laura lever i en tid då hustrun gör som mannen säger. Så när Henry en dag berättar att de ska flytta till en gård i Mississippis delta för att odla bomull packar hon ner deras hem och deras barn och följer plikttroget om än motvilligt med. Temat för boken blir den fångenskap Laura upplever därute i leran och missmodet hon drabbas av och som lättas endast av att hennes mans bror, Jamie, kommer till gården och lättar upp stämnigen.

I 40-talets USA, och särskilt i södern, präglas samhället av rasmotsättningar. De svarta ses som en god och billig arbetskraft med reduceras från människor till något som mer liknar boskap. Så länge den duger som arbetskraft får den vara kvar men behandlas lika lättvindigt som kor och grisar när den inte längre är så stark eller så trogen som arbetet kräver. Henrys bror Jamie kommer tillbaka från kriget ungefär samtidigt som den svarta familjen Jacksons äldste son Ronsel. De båda har levt ett liv ute i Europa där svarta och vita kan leva sida vid sida, till och med tillsammans, och deras vänskap med varandra ses inte med blida ögon av traktens befolkning.

Hela berättelsen har en underton av att det snart kommer att gå fullständigt åt pipan för dem allihop. Det finns en svärta och man känner hela vägen att berättelsen inte kan sluta annat än i en tragedi. Man blir därför inte heller förvånad över det brutala slutet.

Tänkvärd och självklart läsvärd. Mississippi är inte en bok som man läser till sista sidan och sedan aldrig mer ägnar en tanke. Nej, den lever kvar lång tid efteråt och jag tror att det är viktigt att den får göra det så vi aldrig glömmer vilka fasansfulla gärningar människan är kapabel till eller att relationen mellan färgade och vita inte alltid varit vad den är idag. Att somliga fortfarande idag lever kvar i de föreställningar som driver på handlingen i Mississippi är inte bara skrämmande utan också motbjudande.