Kärt återseende

Min barndom var kanske inte rosenskimrande, men även den hade sina ljusglimtar. Mamma, bröderna, vännerna, äventyren i skogen...och sedan var det Ingvar. En livlina för ett barn som inte hade den där självklara tryggheten hemma som alla barn borde ha rätt till genom födseln.

Jag vet inte om Ingvar någonsin förstod vidden av hur betydelsefullt det var för mig att ha en tillflyktsort på andra sidan tomtgränsen om somrarna. En fristad där dagarna var fyllda av bus, uppmuntran, jordgubbar, ärtskidor och skottkärrerace. Jag vet inte ens om jag själv visste hur viktig den där tillfälliga flykten från verkligheten var för mig själv. Det är nog kanske något som jag förstått först nu när jag har lite distans till allting.

Jag vet att mamma förstod. Annars hade hon nog inte låtit mig vara borta så mycket som jag var, och innerst inne förstod nog även Ingvar eftersom han aldrig skickade hem mig om jag inte ville gå själv.

Det är många år sedan jag träffade honom sist och rykten har nått mig om att hans hälsa inte är vad den har varit. När jag återsåg honom idag blev jag så oerhört lättad av att se och höra att livet är mer väl ställt med honom än jag har vågat hoppas på. Om det sedan var en bra dag just idag snarare än ett vardagligt tillstånd det vet jag inte, men i så fall är jag oerhört tacksam för att jag fick träffa honom just idag av allla dagar.

Det blev en trevlig lunch med fint prat om det som varit och det som kommer. Drömmar, förhoppningar och minnen.

Idag är en mycket bra dag.