Hungerspelen av Suzanne Collins

I en rasande takt har jag den senaste veckan plöjt igenom hela Hungerspelentrilogin. Jag tänkte att jag måste ju försöka förstå vad det är alla pratar om. Katniss hit, Panem dit. Team Peeta eller Team Gale...Nu förstår jag!

Jag har ju förstått att det har dragits en del paralleller till Twilight i och med den kärlekshistoria som finns invävd i berättelsen. En flicka, två pojkar. Vem ska hon välja? Personligen känner jag nog att likheten också slutar där. Redan från start har jag en känsla av att den inte är Katniss som kommer att göra det slutgiltiga valet utan att det snarare är händelseförloppet som kommer att tvinga henne till det ena eller det andra.

Tänk dig en framtid där hela landet styrs med järnhand av regeringen. Landets invånare är indelade i distrikt vars uppgift det är att förse huvudstaden med vad den behöver. Livsmedel, råvaror från naturen, underhållning. Allt detta är resultatet av ett uppror som skedde för länge sedan men som slogs ned av en brutal regering. Som påminnelse om detta tvingas varje disktrikt välja ut två unga spelare till de årliga hungerspelen. En TV-underhållning på liv och död där bara en person kan stå som segrare. Bara en spelare kommer ut levande.

Nät Katniss lillasyster dras som deltagare anmäler Katniss sig som frivillig att ta hennes plats. Som manlig moståndare från hennes eget distrikt har hon Peeta. Pojken som en gång för länge sedan rädda hennes liv. En tilltrasslad historia utvecklas där de är ömsom dödsfiender och ömsom bundsförvanter. Att leva eller dö är det som står på spel men hur ska de kunna utplåna den andre? Och vad känner Katniss för sin vän Gale som finns kvar i kolgruvorna där hemma?

Frågan är om de kan slå sig fria från det järngrepp som regimen har om dem. Hur ska de kunna genomföra spelen utan att bara vara brickor i regimens kontroll av landets befolkning?

Hungerspelen är en skickligt författad historia om uppror och motståndskraft. Om kärlek och om vänskap. Böckerna borde kanske också fungera som en varningsklockan för vad människan är kapabel till att göra med sina egna. Paralleller kan självklart dras till många länder idag där demokrati och humanitet inte på något sätt är ledord för statsmakterna.

Jag blir hela tiden överraskad över historiens utveckling, till skillnad från när jag läste Twilight. Sagan om Bella, Edward och Jacob är mer förutsägbar trots att den är lika fängslande medan jag aldrig riktigt visste vad jag skulle vänta mig av Hungerspelen. Tyvärr känner jag att det lämnades en ganska stor lucka på slutet av den sista boken med en del lösa trådar som jag själv gärna skulle vilja se knytas ihop ordentligt. Jag vet inte om det är en medveten strategi från författaren för att lämna historien så pass öppen att det finns utrymme för att skriva fler böcker om Panems öde eller om det är en uppmaning att klura vidare själv. Det lär visa sig.

Läs! :)