YR.no, it´s your fault!

Jag håller yr.no ansvariga för bortkastandet av en älgklöv som gott och väl kunnat användas till ytterligare ett spår. Igår kväll kollade jag nämligen väderrapporten som utlovade perfekt spårväder, nämligen +10 grader och sol. Glad i hågen plockar jag fram klöv och blod ur frysen som fick tina under natten. Men vad vaknar jag till? Spöregn och snålblåst. Hmm.

Nej nu är det allt bäst att vädret ordnar upp sig illa kvickt så vi kan gå ut och spåra i eftermiddag istället. I annat fall får nog klöven följa efter sin älg till älghimlen. :(

(Och om vädret inte blir bättre, ja då får vi väl apportera eller lydnadsträna istället. Jag behöver någonting som pausar min hjärna mitt i tentaplugget.)

När man letar så finner man...

...sägs det. Idag har jag letat förtvivlat efter den där solen som tittade fram när jag hade mitt förmiddagspass med skolböckerna. Lagom till min studiepaus var den spårlöst försvunnen.

Den har fortfarande inte dykt upp igen, jag kanske måste gå ut och leta en gång till?

Att anpassa sina förväntningar efter förutsättningarna

Inför dagens seminarium diskuterade vi lite löst fenomenet tenta-ångest. Några av mina kurskamrater uttryckte att de känner en ångest inför tentan, allt man måste ”trycka in” i hjärnan och så vidare. Jag insåg till min förvåning att jag inte upplever någon tentaångest, i alla fall inte ännu.

Vad beror det då på att jag inte upplever detta fenomen som i övrigt verkar vara ganska utbrett inom skolvärlden? Mina kursare påstod att de är mest nervösa eftersom de ger sig in i en situation där de inte har kontroll, de vet inte vad som kommer att hända. Detta är ju egentligen en sådan situation som borde innebära ångest för mig lika säkert som amen i kyrkan.

På något omedvetet plan verkar det som att jag bestämt mig för att gå in i detta med inställningen att jag ändå inte kan påverka situationen och därför finns det ingen poäng med att spilla energi på att fokusera på det. Eventuellt handlar det om en förskjutning av en obehaglig känsla men låt det då vara så.

Jag kan inte påverka situationen och därför går jag in i det med inställningen att allt säkert kommer att gå bra. Jag har anpassat mina förväntningar på situationen efter situationens förutsättningar. Jag hoppas att det kan bli en självuppfyllande profetia. The power of the mind!

Vi blev försenade med dagens seminarium eftersom handledaren fastnat i ett möte varför jag insåg att det inte var så säkert att jag skulle hinna med bussen hem. Jag skulle tvingas vänta ytterligare en timme och det kändes ju lite surt. Men sedan slog det mig, om jag ställer in mig på att ta den senare bussen så kanske det känns mindre bittert att inte hinna med den tidigare? Och tror ni att jag känner mig nöjd och glad nu när det visade sig att jag hann?

Detta var ännu ett exempel på när min inställning anpassades efter förutsättningarna och fick ett positivt resultat. Det hade inte alls känts lika surt att tvingas ta den senare bussen eftersom jag redan var inställd på att det förmodligen skulle bli så.

Jaja, det där var lite lösa reflektioner kring sådant som jag funderat över under dagen. Någonting ska man ju roa sig med under bussresan hem.

Spårdagbok 19 september 2011

Terräng: Barrskog
Väder: Vindstilla när jag la spåret, växelvis mot- och medvind under spårarbetet. + 13 grader.
Särskilda förhållanden: Lite knepigt vindförhållande. Bitvis var terrängen lite svår pga. nedfallna träd.
Längd: 300 m.
Liggtid: 4 h.
Spårtid: 6 minuter.

Äntligen lossnar det, nu känns det som om vi är på rätt spår igen. Och jag ber om ursäkt för den där extremt dåliga ordvitsen. 


Idag tappade vovven spåret ett par gånger men han ringade en gång och tog upp spåret igen helt utan min hjälp. Eget initiativ i sådana situationer har alltid varit en av hans svagare sidor i spårarbetet så det var roligt att se att han löste det på egen tass idag.
Jag skulle önska att han spårade lite långsammare men just nu vill jag inte hejda honom när han spårar så entusiastiskt, förhoppningsvis spårar han långsammare och mer koncentrerat när jag lägger in vinklarna. Jag måste komma på en plan för det, det finns inte en chans att man som hundförare orkar detta tempo i ett skarpt eftersök.


Dagens spår var ett lite längre bananspår än sist och jag eftersom det går så bra tror jag att jag ska lägga ett rakspår med en vinkel nästa gång. Jag måste utmana mig själv till att våga ta nästa steg så vi inte fastnar i utvecklingen.

Myntets fina sida

Bussresorna mellan Umeå och Skellefteå är visserligen inte dagens höjdpunkt men jag tänker att det är väl lika bra att se det från den ljusa sidan. Så håll till goda, här får ni fördelarna med att pendla.

~ Man får en trevligt soft start på sin dag. När man väl har kommit igenom de jobbiga morgonrutinerna med dusch och frukost så kan man ju luta sig tillbaka i sätet och slumra några timmar. Det innebär ju att även om man stiger upp astidigt så får man ju liksom ett par bonustimmar med sömn.

~ Jag utvecklar mitt musikintresse, eller intresse är väl kanske inte rätt ord. Men i brist på bättre förslag får intresse stå kvar. Vad jag menar är att jag upptäcker musik som jag aldrig annars hade lyssnat till. Anledningen till detta är att man på bussarna endast kan lyssna på P4 Västerbotten. På gott och ont. Men till min förvåning så dyker det ju faktiskt upp en hel del riktigt bra musik. Frågan är bara om man kan få tag i deras spellistor någonstans så att man kan kika efter vad det var som spelades?

~ Bussarna har gratis trådlöst nätverk! Det finns till och med eluttag så att man kan ansluta laddaren om batteritiden börjar sina. Det är värt! Tiden flyger iväg när man nyttjar internets oänliga möjligheter till tidsfördriv.

~ Efter en tillvänjningsperiod känns inte längre vägen mellan Skellefteå och Umeå så fruktansvärt lång. Det blir en vardag som man inte tänker så noga på.

~ Man får gott om tid till att lära känna sina pendlande kursare. Man hinner prata om så mycket innan man är framme.

Så som ni ser så finns det inte bara negativa sidor med busspendlandet. Särskilt inte när man väljer att se livet ifrån den ljusa sidan.

Spårdagbok 11 september 2011

Det är bäst att köra hårt medan man har motivationen. Idag blev det ett lite längre bananspår på ca. 250 m.

Terräng: Barrskog, bitvis mycket tät. Mossmark med lingon/blåbärsris.
Väder: Vindstilla, 15-20 grader varmt, soligt.
Särskilda förhållanden: Vid flera tillfällen skott någonstans i närheten.
Längd: 250 m.
Liggtid: 3 h.
Spårtid: 5 minuter.

Idag hade jag inte snitslat spåret alls, förutom vid spårstart och spårslut. Och det var något positivt! Där skogen blev som tätast på mitten tog hunden en helt annan väg än vad jag hade tänkt, men eftersom jag inte med säkerhet kunde säga exakt vart spåret egentligen gick så var det ju ingen poäng med att försöka ta tillbaka hunden på rätt väg när jag trodde att han gått bort sig totalt alternativt tagit upp ett annat spår. Istället var det bara att låta honom reda ut det på egen hand.


Och om han gjorde. Idag spårade han riktigt koncentrerat och jag tror faktiskt att han hade spåret i nosen hela tiden, även när jag trodde att han hade gått bra sig. Av dagens övning lärde jag mig nyttan av att inte snitsla. Det får bli mer av den varan i spårskogen...

Spårdagbok 9 september 2011

Nu har jag klurat på det här med att spårandet inte fungerat. Jag har stött och blött teorier och uteslutit alla utam ett. Nämligen valet av klövdjur. Jag är ganska säker på att han tappade spårlusten när jag bytte från de stora och opraktiska älgklövarna till de små och betydligt smidigare rådjursklövarna. Jag har hört mig för med perosner som har mer erfarenhet än mig och de menar att rådjursklöven luktar betydligt mindre än en älgklöv. Det skulle kunna förklara bristen på intresse. Så nu har jag laddat upp med älgklöv i frysen och i fredags la jag höstens första spår.

Terräng: Mossig mark, lingon/blåbärsris.
Väder: Vindstilla, 14 grader varmt, molnigt. Regn under liggtiden.
Särskilda förhållanden: Regn under liggtiden. Första spåret på ganska länge.
Längd: 100 m.
Liggtid: 3 h.
Spårtid: 100 m tar ju inte många minuter...


Det verkar som om bytet tillbaka till älgklöv gjorde susen. Helt plötsligt kunde jag se att hunden var intresserad igen. Han spårade koncentrerat om än med ganska hög nos stundtals. När han hittade spårslutet så syntes det att han kunde ha fortsatt en bra bit till. Hans blick tycktes säga "Var det här allt?"


Som jag önskar att jag hade kommit på det här med klöven tidigare. Snacka om att vi har kastat bort ett helt år av träning. Men det är så lätt att vara efterklok. Nu tar vi nya tag! :)

Första veckan är avklarad

Nu har den börjat. Nästa fas i mitt liv det vill säga. Skolan!

Första dagen var i måndags och vi inledde med en en och en halv timme lång blåsning av våra faddrar. Så kan det gå. Och nästa års nollor lär förmodligen råka ut för precis samma sak. Efter det har det rullat på med massor av information om universitetslivet och vad programmet vi går egentligen handlar om.

Det har varit en extremt tung första vecka med många långa dagar, speciellt när man pendlar med buss till Skellefteå. Lägg därtill en hel del strul med bussarna men jag har fått höra att det lugnar ner sig efter ett tag eftersom det alltid är fler som åker i början på terminerna. Jag håller alla tummar och tassar jag har tillgängliga för att detta stämmer.
Schemat är ganska intensivt så här i början men jag tror att det ska lugna sig en del med det också, de vill väl förmodligen sparka in oss ordentligt så här i början så att man kommer igång ordentligt på en gång.Senare under terminen verkar det bli färre långa dagar och framför allt färre dagar i skolan. Hemstudier det är grejen när man pendlar! :)

Sammanfattningsvis kan man säga att det känns som att det här är det bästa jag har gjort med mitt liv. Det känns verkligen som att jag har hittat min grej och att jag verkligen kommer att komma till min rätt i den här nya miljön och i mitt framtida yrke. Det är värt pendlandet och bristen på pengar. Lätt.

En nystart

Jag har arbetat på samma arbetsplats i massor av år nu, nästan ända sedan jag tog studenten. Och det börjar faktiskt vara länge sedan nu. Jag har haft många fina dagar på mitt jobb. Det har lärt mig en hel del om mig själv och om mina medmänniskor. Jag har mött så många fina människor som jag delat mycket roligt med. Men nu har jag kommit till den punkt då det är dags för någonting nytt.

Har ni någon gång känt att ni är färdig med någonting ni håller på med? Att allting bara faller in i en rutin utan vidare möjlighet till utveckling? Det är på det stället jag har befunnit mig i mitt arbete de sista åren. Stagnation är ett fint ord för det hela tror jag.

Det är inte det att jag inte har trivts med mitt jobb, det handlar snarare om att jag vantrivs med att inte röra mig framåt. Att inte längre utvecklas och att känna att jag har nått så långt som jag kan nå. Efter detta finns ingenting mer. Jag blir rastlös, och när jag blir rastlös känner jag att depressionen inte är särskilt långt borta. Den kommer i små vindpustar då och då, och de luktar illa. Det stället vill jag aldrig mer till. Jag vet precis hur det känns, hur det ser ut och hur det luktar. Det stället är jag definitivt färdig med.

Så vad gör man? Man ser sig omkring och hittar en utgång som är märk med en skylt där det står utveckling pågår! På måndag börjar skolan. Igår var sista dagen på jobbet innan min tjänstledighet börjar. Idag känns det som att jag andas en lättare luft. En luft som inte längre är besudlad av den där annalkande depressionen. En lätt, frisk luft.

Nu tar jag tag i mig själv och tar ansvar för min egen utveckling. Framtiden; här kommer jag!