2014 och 2015

2014 kom och gick. Jag tog examen, jag började jobba i Robertsfors, familjen utökades med en ny hundvän och en liten brorsson. Familjen förlorade en högt älskad hundvän. Jag och Jäger gick valpkurs två gånger, deltog på kennelträff i fina Björkfors och lärde känna våra kennelkompisar ytterligare på träningsdagar med  stora delar av valpkullen i Kalix skogar. Vi lärde känna framtida träningskompisar inom SSRK Skellefteå. Jag och Johan weekendturistade i diverse städer med fina vänner. Vi firade vår första bröllopsdag. Jag och Jäger har tränat med fina hundvänner i Långviken. Jag dog värmedöden varje dag på jobbet under sommaren. Böcker lästes.

2015 har just börjat och än så länge tycker jag att året verkar ha potential att bli ett riktigt bra ett. Familjen har utökats ytterligare, denna gång med en liten systerson. Jag och Jäger tränar på och börjar imorgon en spännande online-kurs i jaktfot och stoppsignal. Vi har skickat iväg SAAB:en till en person som köpte den mot bättre vetande. Vi har köpt en Peugeot. Vad hände där? Vi som skulle ha en Subaru. Vi har bokat en resa till det stora äpplet. Jag söker jobb som aldrig förr. Jag och Jäger är anmälda till en Rambo-kurs (miljöträning gone wild) till våren. Familjemedlemmar ska prästvigas. Systersonen ska döpas. Mor min fyller jämt. Likaså Johan. Och just ja, jag också. Vänner firar jättemånga år som gifta och det ska självklart firas. Många böcker ska läsas.

Ja, det kommer att bli ett bra år. Kanske kommer jag till och med blogga utimellanåt. Häpp!

En vän fattas oss.

Världens finaste sälögon kommer aldrig mer att öppnas och se på oss med förväntan i blicken. Idag fick vår älskade vän somna in och nu jagar han kaniner och fåglar i hundhimlen.

Den senaste tiden har finvovven varit sjuk och haft ont i både kropp och själ vilket gör att vi kan känna att beslutet vi fattade var det enda rätta. Men det betyder inte att det var ett lätt beslut att ta. Det gör så ont så att det känns som om någon har slitit ut hjärtat ur kroppen på en. Idag sörjer vi inte förlusten av ett husdjur, vi sörjer en högt älskad vän. Men vi finner tröst i att Chapp fick sluta sina dagar medan han fortfarande hade livskvalitet kvar och sista veckan har varit en fest med älgfärsköttbullar, korv och leverpastej. Chapp hann också med att göra sånt han tyckte allra mest om att göra. Slappa med husse på soffan. Spåra älg i skogen med matte. Lite dragkamp med lillebror och bli kliad av alla de människor som han älskade mest på denna jord.


Chapp var en väldigt speciell hund från första till sista dagen. Han var ingen enkel hund att arbeta med men allt slit var mödan värd eftersom han gav så otroligt mycket glädje och kärlek tillbaka. Han rymde gränslöst med kärlek till de han älskade och som vi har älskat honom tillbaka.

Tokvovven våran lämnar ett obeskrivligt tomrum efter sig som aldrig kan fyllas av någon annan hund. Man utvidgar  bara sitt hundhjärta för att göra plats för nya familjemedlemmar allt eftersom, men kärleken till och saknaden efter dem man har förlorat består.



Tack finaste Chapp för allt du har lärt mig. En hund med din karaktär lär sin människa mer än vad tusen hundar kan lära en tillsammans. Tack för att du alltid vakade över din matte. Tack för att du älskade mig till månen och tillbaka samtidigt som du avgudade din husse. Tack för alla skratt, för alla tokryck och för alla gånger du tagit med mig ut i naturen. Tack för allt vi har upplevt tillsammans och för alla fina stunder vi delade. Älskade, älskade Chappvovven. Du är saknad.

Sov gott. Vi ses igen.

Nu har jag kommit på det!

Många säger att när de pluggar på universitet eller högskola så förlorar de lusten att läsa för nöjes skull. Det har jag inte gjort, det var länge sedan jag läste så mycket för nöjes skull som jag har gjort under de senaste tre åren. Men nu har jag kommit på vad jag har förlorat. Uppenbarelsen kom till mig nu under slutspurten på uppsatsarbetet.

Jag har förlorat lusten att skriva för nöjes skull!

Jag orkar inte. Känner inte för det. Kommer på något som jag skulle vilja uttrycka med ids inte.

Hmm. Se där ja. Jag hoppas att lusten återkommer nu när examen och framtiden är nära.

Väntans tider

Vår lilla familj på tre ska ju bli fyra och vi håller tummar och tassar för att det flyttar in en liten labradorvalp till våren. Masterkeys kennel i Kalix parade sin Wissla i mitten på december och det betyder att det föds ett gäng ljuvliga valpar vilken dag som helst. Jag längtar och väntar med spänning.

Men vad tiden går långsamt när man längtar så våldsamt efter någonting. Det känns lite som veckorna före julafton när man var barn. Tiden släpar sig liksom fram.

Jag har så många planer för denna valp och vågar knappt tänka på besvikelsen som kommer infinna sig om det inte blir så många valpar att det räcker till oss. Jag försöker att inte tänka så mycket på det utan ser istället fram emot alla fantastiska träningstimmar tillsammans med labradoren i skogen och att kanske äntligen få den där hunden som ska bli mattes vovve. Chapp är ju som bekant husses hund även om det är jag som lägger ner allt jobb på honom. En otacksam liten rackare den där... ;)

Ny rapport kommer när valparna anlänt...

Detaljbilder från den stora dagen.

Fler favoriter från bröllopsfotograferingen.

Vigselringarna. Min har sju diamanter på rad, fyra lila och 3 vita. Johans är helt slät och är arvegods efter min farmor, det var hennes förlovningsring från år 1958. Fotograf: Sara Marklund

Brudbuketten. Det här var en av de detaljer jag hade svårt att visualisera hur det skulle se ut i verkligheten...och den blev bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Buketten innehåller vita rosor, lila fresia, lila prärieklocka och hjärtan på tråd. Vägde bly gjorde den också. ;) Fotograf: Sara Marklund

Triss i svartvita favoriter

Bilderna från vår bröllopsfotografering har äntligen anlänt, och här kommer tre favoriter i svartvitt:

Foto: Fotograf Sara Marklund

Foto: Fotograf Sara Marklund

Foto: Fotograf Sara Marklund

Nådastöt av Louise Penny

Jag strosade runt på biblioteket i fredags med målet att hitta mig några böcker som passade säsongen. Alltså lite mysigt, vintrigt sådär. Det gick inte så bra. Efter en tjugo minuter vandrade jag omkring med två böcker med sommar på omslaget, inte riktigt det jag kom dit för. Jag drog mig mot deckarhyllan och kom att tänka på en av mina nya favoriter, Louise Penny. Jag läste hennes bok "Mörkt motiv" (klicka på titeln för att läsa om vad jag tyckte om den) tidigare i år och jag mindes att den hade just den där mysiga känslan jag var ute efter. Och där i hyllan stod den. Nådastöt, en av mig oläst deckare med kommissarie Gamache i huvudrollen, den andra i ordningen. Och omslaget var vackert och vintrigt. Precis vad jag behövde.

Kommissarie Gamache återvänder till den lilla byn Three Pines efter att en nyinflyttade kvinna, CC, blivit mördad under den årliga curlingturneringen. Byborna sörjer inte den döda kvinnan något särskilt och Gamache får snart klart för sig att CC inte var omtyckt av just någon. Hennes elaka, iskalla uppträdande gav den isande vintern en riktig match och hade kanske gått segrande ur striden om inte någon hade bestämt sig för att hennes dagar var räknade. Det här fallet innehåller många förvirrande detaljer och Gamache och hans team har svårigheter med att se hur allting hänger ihop. Precis som i "Mörkt motiv" spelar det fantastiska galleriet av bybor en stor roll i historiens upplösning. Och vilket persongalleri Penny bjuder på sedan. Den ene bybon är mer excentrisk än den andre men jag tycker att författaren lyckas  hålla ihop berättelsen väl så att det aldrig spårar ur. Allt och alla känns fullständigt trovärdiga trots sina märkliga egenskaper och jag gillar hur smart och rolig dialog blandas med ond, bråd död på ett balanserat sätt.

Bara för att detta nu kan sägas vara en mysdeckare tycker jag inte att den ska misstas för en deckare av låg kvalitet. Motsatsen är närmare sanningen. Den andas av samma stämning som Agatha Christie, tempot är lågt men handlingen drivs hela tiden framåt och i slutet av boken inser du att du inte hade den blekaste aning om vem som var den verklige mördaren. 

Tänd lite ljus, kryp ihop under en filt och sträckläs. Jag har redan ställt mig i kö på biblioteket för den tredje Gamache-deckaren, "Den grymmaste månaden", och kan knappt bärga mig. Håller mig sysselsatt med en ny Nora Roberts så länge, märkligt att den stod outlånad i hyllan. Roberts nya titlar, ja gamla också för den delen, finns sällan att hämta direkt i hyllan på biblioteket. 

Happy reading!

Dagens middagstips:

Emellanåt använder vi ICA:s Billiga veckan-menyer för att hämta inspiration till matlagningen, och igår hittade vi en riktig fullträff. Rostad sötpotatis och salviabiffar. Bild och recept har jag lånat från www.ica.se

Ingredienser

Portioner: 4

·         600 g potatis

·         ca 600 g sötpotatis

·         2 vitlöksklyftor

·         2 msk olja

·         salt och peppar

·         1/2 dl vatten

·         1/2 dl ströbröd

·         1 kruka salvia

·         ca 450 g fläskfärs

·         1/2 tsk salt

·         2 krm peppar

·         1 citron

·         2 dl matyoghurt

·         65 g röda mangoldskott

Så här gör du

1.      Sätt ugnen på 225˚C. Sätt in en långpanna.

2.      Skär potatis och sötpotatis i klyftor. Skala och krossa vitlöken. Blanda allt med hälften av oljan. Salta och peppra. Ta ut plåten ur ugnen och lägg på grönsakerna. Sätt in mitt i ugnen ca 30 minuter.

3.      Blanda vatten och ströbröd i en bunke och låt stå några minuter. Plocka bladen från salvian. Hacka hälften. Blanda färsen med ströbrödet, salt, peppar och den hackade salvian. Forma färsen till biffar och stek i resten av oljan ca 4 minuter på varje sida.

4.      Skölj citronen, riv skalet och blanda det med yoghurten. Smaka av med salt och peppar.

5.      Ta ut plåten och strö över resten av salvian. Servera med yoghurten och mangoldskotten.

Lite bilder från vår stora dag.

Jag vill minnas att jag lovade en bildkavalkad och en utförligare berättelse om vår stora dag. Den som väntar på något gott fick denna gång vänta två månader! Och det kommer mest en bildkavalkad denna gång, den utförligare berättelsen tar vi en annan dag.

Tyvärr har jag inte så mycket nya bilder att visa, de flesta som kikar in här har nog redan sett dessa bilder i vår bröllopsfotoapp men för nu får ni hålla till godo. Vi kämpar just nu på med att välja vilka bilder fotografen ska slutredigera men det är så rackarns svårt att välja vilka bilder vi vill ha. Eller snarare är det toksvårt att välja bort bilder vi inte vill ha. Men när vi är klara med det ska ni få se, lovar! Sedan väntar jag på bilder från käraste lillebror också, han sitter hemma och redigerar det han har i sin kamera...det ska bli spännande att se! :)

Men får nu får ni alltså hålla till godo med "gammal skåpmat".

När vi frågade om Jocke och Sandra ville sjunga och spela i kyrkan så visste vi att det skulle bli fantastiskt bra. Exakt hur fantastiskt bra det skulle bli hade vi aldrig kunnat ana.

Solen log mot oss och våra gäster på kyrktrappen. En sak jag lärt mig är att ris är hårt. Jisses, man skulle haft visir. ;)

Vi anländer till festligheterna efter att ha varit upp på Höjdens äldreboende och hälsat på hos lilla farmor som då fortfarande levde. Det känns fint att hon hann med att dela vår dag.

Brudskål på solig terrass, finaste värdparet Jocke och Linda håller ett välkomsttal innehållandes en väldans massa B.

Jag är verkligen supernöjd med bordsdekorationerna. Bandet med fjärilar runt blockljusen pysslade jag ihop själv och blommorna fixade stans bästa bröllopskoordinator Desirée. Pom-Pomsen som kan anas i nedre vänstra hörnet hade ena halvan av värdparet, Linda, pysslat ihop.

Johan kastade kavajen redan innan vi satt till bords, vädret var fantastiskt men varmt.

Finaste tårtan, ännu en detalj som verkligen blev vackrare än vi någonsin hade kunnat ana.

Johan hade stränga order att inte kladda tårta i ansiktet på sin nyblivna fru. Klok som han är gjorde han som han blev tillsagd.

Finaste mamma höll ett lika fint tal. Jag blev påmind om en del saker som hände när jag och Johan nyss träffats, vad fort man glömmer.

Nästan alla i pendlar-gänget samlade. Jag är så glad att ni ville dela vår stora dag! :)

Mina kära bröder tog med sig Johan ut på "konferens".

Bröderna svänger sina lurviga.

Posering på terassen.

Vart é Bettan?

Till bords...

Det sjöngs och spelades på terassen hela kvällen.

Jag och finaste vännen Sandra!

Hej äktenskap!

Så var det då officiellt, jag och Johan ska leva tillsammans tills döden skiljer oss åt! :)

Vad kan jag säga om äktenskapet så här långt? I ärlighetens namn kanske inte så mycket har förändrats men det känns himla bra att kalla Johan för "min man" istället för "min sambo". Jag gillar liksom tanken på att vakna bredvid honom varje morgon och veta att han är bara min och att jag är bara hans.

Första kyssen som äkta makar. Foto: Joakim Jacobsson.

Det enda tråkiga med att ha gift sig är väl att man nu har det bakom sig och inte framför sig och eftersom det var så fantastiskt roligt så skulle man vilja göra det igen och igen och igen... med samma man såklart. Men det har vi varken råd med eller ork till så vi nöjer oss med en gång. 

Det kommer en bildkavalkad och en utförligare berättelse om vår helt fantastiska dag framöver, det lovar jag. Till dess; hade! :)